Hoppa till innehåll

Lite glimtar från ett annat liv

2009 Apr 25

När jag var yngre var jag väldigt känslig. Jag gick lätt sönder inombords. Jag hade ett samvete som en människa i dagens samhälle omöjligt kan leva med. Jag kämpade för rättvisa, allas lika rätt, allas lika möjligheter, slogs för de svaga (inklusive mig själv). Jag älskade andra så som jag själv ville bli älskad, såg andra på det sätt jag själv ville bli sedd, osv. Sen hände nåt, och jag vet inte riktigt vad detta nåt var, men jag slutade försöka vara ”god”. Jag började istället kämpa för att bli tuff, hård och ond. Någonstans på vägen fick jag för mig att mitt liv skulle bli lättare om jag var den senare personlighetstypen, för jag hade blivit klampad på så många gånger att jag tappade räkningen.

Jag har förut varit inne på att jag är uppvuxen och uppfostrad i en frikyrklig miljö. När jag ser tillbaka på de förutsättningar jag fick som barn och vart jag kunde ha hamnat, om jag fått hjälp tidigt i livet med det inre kaos jag alltid kämpat med, sörjer jag. Jag sörjer det jag som aldrig blev. Som inte heller kan bli för mina erfarenheter på vägen har styrt mig åt ett annat håll. När jag ser på min ursprungsfamilj och hur trasig den är minns jag plötsligt de dagar då vi inte var trasiga och vi tog det vi hade för givet. Av någon anledning trodde jag att det där bra skulle vara för evigt. Eller snarare reflekterade jag inte över hur bra det var då. Men i efterhand så sörjer jag.

I tonåren började fundera ut en taktik för att slippa bli överraskad av livets vändningar, jag var så trött på att överrumplas av hur ont livet kunde göra! Min taktik gick ut på att ALDRIG tillåta mig själv att glömma vad jag gått igenom. Jag skrev ner allt i dagböcker – varenda ord, varenda känsla, varenda upplevelse! Jag skrev om när mina bästa vänner svek mig och hur vännerna efter det också svek mig, om hur det kändes när andra undomar ropade saker efter mig i korridoren, om hur det kändes första gången jag var i slagsmål (jag förlorade – skammen var värst), om hur min första kärlek hånade mig bakom ryggen på mig, om att jag inte passade in i församlingen,  att andra i församlingen snackade om mig bokom min rygg och hur ont det gjorde när jag insåg att jag måste lämna det kyrkliga livet. ALLT hamnade i mina dagböcker! Sen gick jag tillbaka och läste vad mitt liv hade varit och när jag läste gick jag igenom alla känslor, alla våndor igen… och igen…. och igen…. och igen…. Allt för att inte glömma hur ont det gör när livet skiter sig.

Nu är jag väl medveten om att det jag råkade ut för är det vanliga livet och att detta är petitesser för de som upplevt värre saker, men för mig var det stora grejer. Jag var som sagt galet känslig, oskuldsfull och godtrogen. Jag trodde att andra var lika snälla som jag blivit uppfostrad att vara och som jag faktiskt var i hjärta och själ – då.

På sätt och vis funkade taktiken. Jag blev sällan överraskad av livets svårigheter under flera år utan snarare otroligt bra förberedd på att livet skiter sig hela tiden och det är bara att ”deal with it”! Men mina sår läkte inte. Det blev inte ärr. Min hud blev inte tjockare och tåligare. Snarare tog allt djupare – fast med mindre smärta. Relativt sätt mindre smärta. Eftersom jag aldrig tillät mig själv att må bra och läka, blev skillnaden från lite trasig till lite mer trasig inte lika stort och chockartat som när jag var hel och sen gick sönder. Men i slutänden var jag konstant trasig, konstant bestående av en massa sår som jag inte tillät läkning.

Nu förstår jag helt och fullt varför jag blev deprimerad för några år sen. Det var ofrånkomligt, med mitt sätt att leva. Lite som en överfull papperskorg med lock. När en papperskorg aldrig rensas är det ofrånkomligt att det inte går att stänga locket till slut. För att dra tillbaka parallellen till mig själv så kunde jag inte stänga tårkanalerna. De svämmade över hela tiden och ångest, oro och vånda var det enda jag hade inombords. Då tyckte jag att det var konstigt – ”för jag hade det ju bra”! Jag hade det bra, men det var fullt i papperskorgen….

Det jag skulle komma fram till är att jag önskar att jag idag vore lite mer mjuk, lite mer god, lite mer oskuldsfull. Jag är fortfarande känslig, då menar jag känslig som i ängslig och lite nojjig, men den förstående, välmenande delen av mig är väl gömd längst in och hittar knappt aldrig fram. Så slutsatsen blir väl trots allt att jag lyckades med det jag företog mig – att bli lite mer tuff och hård. Uppenbarligen ska man vara försiktig med vad man önskar sig!

3 kommentarer leave one →
  1. 2009 Apr 27 7:52

    Kan mest bara säga….åter igen, hur mycket jag känner igen mig.
    Jag blev också den där tuffa hårda bruden som var kaxig efter att i så många år varit den snälla, blyga
    Det finns dom som haft det betydligt värre än mig men för mig var det tillräckligt. Och är nu med.

    Min papperskorg är så överfylld, den svämmar över sina bredder….och jag skriker efter att få höras och bli sedd och lyssnad på och få kärlek….. den där förbannade kärleken som jag längtat så efter men som alltid tycks rata mig och reta mig och dra förbi min näsa.

    Och just nu är jag livrädd. Så fruktansvärt rädd över att göra något som jag inte vet vad det blir av. Även om jag tycker det inte kan bli värre så är det ju det som ändå skrämmer….att det bli värre!

    Och att alltid vara ensam…..aldrig finna någon….att inse jag är så kass…

    Sorry, min deppnivå är låg just nu.

    • 2009 Apr 27 8:42

      Du behöver aldrig be om ursäkt här för att du är låg! Låg är mitt mellan-namn, inte så mycket nu för tiden, men i stor del av mitt totala liv. Här få du spy så mycket galla du vill (så länge du inte spyr på mig 😛 )!

      Jag förstår din rädsla för att få det värre, men jag tror inte det blir värre. Däremot blir det kanske något nytt och det skrämmer ofta mer än det helvete man redan vet att man har. Ovissheten och det nya som jag inte känner till (hatar att vara ”ny” på saker) är alltid värre, tycker jag.

      Du är inte kass. Du är bara trasig. Du behöver tid att hela. Du förväntar dig inte att ett benbrott ska bli klart på en vecka, så varför ska själen behöva stressas? Tålamod är inte något du och jag besitter särskilt mycket av, men jag tror det är värt ett försök! För mig tog det massor av år och ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag någonsin blir HELT bra. Får nog sträva efter att bli bättre och bättre istället…

Trackbacks

  1. Efter 10 « Annorlunda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: