Skip to content

Insomnia

2011 Dec 29

Den senaste tiden har jag haft problem att sova. Det är inte ett dugg oklart varför jag har svårt att sova men det gör inte frustrationen över vakenheten lättare att hantera. Många gånger önskar jag att jag kunde använda alla de där extra timmarna jag får per dygn till något produktivt och nyttigt, men oftast går tiden åt till att fundera över min egen historik – mina val i livet och kanske framför allt min oförmåga, vid den aktuella tidpunkten, att inse att alla val jag gjorde samtidigt innebar att jag aktivt valde bort något annat. I de flesta fall valde jag bort mig själv. Min egna ståndpunkter, principer, känslor och upplevelser. Jag har bedövat mig själv på så många olika sätt genom livet. Ätstörning, alkohol, arbete är bara de mest uppenbara sätten. Andra grejer har varit att gå upp helt i en närståendes situation. Allt för att slippa se mig själv och vad jag behövde.

Kanske var det så att jag omedvetet visste att jag skulle vända upp och ner på många människors liv om jag började ta reda på vad jag själv ville med mitt liv.

Nu är det gjort i alla fall. Jag har tagit många tuffa beslut i höst och jag överlevde det med. Mina nära och kära överlevde också. Även om skaran ”nära o kära” minskat något i omfång för närvarande. Eller har den? På vägen har jag faktiskt hittat en del nya vänner.🙂

Så. ADHD. Idag är det ytterst oklart om jag ens har någon ADHD. Det är inte så att jag inte tror att den försvunnit. Snarare så att jag aldrig hade det från början. I dag känner jag det snarare som att jag ”bara” varit en riktigt förvirrad själ som inte fick ordning på mitt liv på grund av att jag inte fick hjälp med min livsriktning. Då jag inte hade tillgång till något bra stöd eller någon att bolla mina vägval med innebar det ofta att jag fick ”återuppfinna hjulet”. Samtidigt var/är jag livrädd för att stå still i livet. Både fysiskt och mentalt. Sånt tar tid och energi. Idag försöker jag hitta den där jämna livsformen. Den jag förbannat genom åren och sagt bara är till för mesar. Med åren, och medföljande livserfarenhet, har jag insett att den där jämnheten gör att jag kan hålla längre och kan möjliggöra att jag inte behöver gå upp som en sol och ramla ned som en pannkaka hela tiden.

Det är inte enkelt. Det innebär grubblande, vridande, vändande, analyserande av alla de där jobbiga situationerna jag utsatt mig för och satt mig i genom åren. Det innebär att jag måste våga se på det där skräpet som ligger längst ned i min mentala och känslomässiga soptunna. Det där som jag lovat mig själv att aldrig röra igen. Nu måste jag plocka fram det igen. Se på dem med mina nya glasögon och inse en massa nya tuffa sanningar om mig själv. Allt för att bli den HELA människa jag alltid längtat efter att bli…

 

Ett livstecken

2011 Mar 06

Man skulle kunna tro att jag gått och ramlat av pinn. Men absolut inte.

Jag har fått nytt jobb igen. Det jobb jag fick direkt efter utbildningen var tidsbegränsat och tog slut i höstas. Fick sedan vara kvar på någon form av ”projektanställning” till och från fram till och med december. I januari fick jag ett nytt jobb, inom personalbranschen vilket är jag spenderat 3 år att ta en examen i. Jag trivs som fisken i vatten. Förstås.

Jag kan berätta en sak. Jag har berättat för min chef att jag har ADHD. Det uppstod en situation där jag kände att ”det är nu eller aldrig!” Så jag berättade. Och jag dog inte, jag fick inte sparken, personen i fråga ser inte på mig på ett annat sätt. Allt är helt normalt.

Jag har inte gått ut med det till mina kollegor. Det beror främst på att jag, som det ser ut nu, inte kommer att vara kvar där mer än något halvår eller så (jag har en visstidsanställning). Om jag blir kvar längre kanske jag tar ett annat beslut. Men ändå. Grejen att jag har berättat det för någon känns ändå såååå stort!🙂

Fortsättning

2010 Okt 06

För att fortsätta på föregående inlägg var jag inte gravid.

Jag gick till hälsokostbutiken och köpte Chi San. Nu är jag piggare. Det smakar BLÄ men det är det värt för att hinna med allt det där man borde på en dag.

Snart blir jag dock arbetssökande så då lär jag hinna med allt även utan Chi San.:-/

Förstår de som vänder sig till missbrukets förtrollade värld

2010 Sep 23

Det var inte så här jag tänkte att livet som låg framför mig skulle vara.

Att ömsom vara övertaggad och pigg som en hoppjerka för att senare känna mig helt ihålig och orkeslös. Denna bergochdalbana tär!

I yngre år festade jag mycket. Och gärna rätt ofta också. Det är senaste 4 åren jag lugnat ned mig på den fronten och bara festar vid mer speciella tillfällen. Det funkar bra för mig att ha det så. För alkoholens dimmiga värld tär också. I alla fall på mig. Efter en fest behöver jag ofta samla ihop mitt inre i några dagar för att få alla minnesbilder på rätt plats.

Jag är så trött nu. Det är inte bara hösten. Det är inte bara att jag nyligen varit förkyld. Det är inte bara att jag har hållt ett högt tempo. Jag är trött på ett helt nytt sätt som jag inte alls känner igen. Normalt när jag är slut och utpumpad blir jag låg och gråter mycket. Så är det inte nu. Jag är nöjd med livet,har framtidstro och vill göra massor av saker. Men när jag kommer hem från jobbet slår dundertröttheten ner mig i soffan eller i sängen. Jag blir yr, illamående och matt.

Mannen hoppas att jag ska vara gravid. Jag är skeptisk. Har jag inte blivit det på 5 år innan känns det rätt otroligt om jag skulle bli det nu.

Samtidigt blir jag lite skrämd av vad det skulle vara om jag inte är gravid. Cancer? Bukspottkörteln? Depression?

Äsch. Jag gör som jag brukar. Drar täcket över huvudet och hoppas att imorgon blir en bättre dag.

Vänskap

2010 Sep 21

Vänskap är ett litet ord som är lätt att stava och uttala, men väldigt svårt att behålla.

I ett inlägg som jag skrev för rätt längesen skrev jag om att mina alkoholvanor förbättras och att jag inte längre behövde oroa mig för att göra människor i min närhet ledsna när jag festade. Det var en sanning med modifikation.

För några veckor sen hände det nämligen igen. Det där att jag sårade någon när jag var onykter. Men den här gången berodde det inte på nonchalans eller på att jag inte tänkte mig för. Den här gången var jag rätt väl medveten om allt som hände och varför det hände. Den här gången sårade jag en vän för att jag stod upp för mig själv och därmed satte någon annan på plats. Vännen kunde inte ta det och vi har inte pratat sen dess.

Det har varit ett tufft vägskäl jag trampat runt i sen dess. Jag är inte på något sätt nöjd med HUR vår vänskap tog slut men samtidigt känner jag att en vän är någon som kan acceptera mig för den jag är. Det kan inte hon. Vill jag verkligen vara vän med någon som inte låter mig förklara mig när det uppstår missförstånd? Med någon som dömer mig lätt?

Nej.

Idag kan jag svara nej.

Det kunde jag inte från början.

Då jag först bara kände igen delen av situationen där jag hamnade i trubbel i samband med alkoholintag bannade jag mig själv hårt i början. Nu kan jag se att jag inte har gått bakåt. Jag har förstått, jag har reagerat och jag har tagit ställning. Jag har gått framåt.

Att mista en vän är aldrig roligt. Men ibland är det dessvärre ett måste. Och det kanske viktigaste av allt – det är inte alltid jag som är problemet i mina relationer med andra.

Bombhot

2010 Sep 08

Jag har lyckats med allt jag företagit mig.

Min C-uppsats blev klar och jag med den. Min utbildning är färdigställd. Den blev inte exakt som det var tänkt, men den blev klar. Det är mer än många med omedicinerad adhd klarar av. Jag borde känna stolthet.

Efter utbildningen är det svåra att få jobb. Själv fick jag jobb. Inte exakt det jag studerat till men ett jobb som var betydligt bättre än de säljjobb jag hoppade runt på innan utbildningen. Mina studier påbörjades för att slippa hattandet med deltidsanställningar inom säljbranschen. Nu slapp jag det. Det var ett sommarjobb som nu blivit aningens förlängt. Jag har alltså ”lurat” arbetslösheten i flera månader. Jag borde vara mycket nöjd.

Ändå sitter jag här med en känsla av tomhet, rastlöshet och frustration blandat till en enda stor jättebomb som bara tickar, tickar och tickar. Frågan är när jag exploderar. Har börjat pysa lite men inte mer än så ännu…

Examensarbete

2010 Apr 23

En adhd-hjärna är inte skapt för att fullborda en C-uppsats.

Det märks tydligt just nu.