Insomnia

Den senaste tiden har jag haft problem att sova. Det är inte ett dugg oklart varför jag har svårt att sova men det gör inte frustrationen över vakenheten lättare att hantera. Många gånger önskar jag att jag kunde använda alla de där extra timmarna jag får per dygn till något produktivt och nyttigt, men oftast går tiden åt till att fundera över min egen historik – mina val i livet och kanske framför allt min oförmåga, vid den aktuella tidpunkten, att inse att alla val jag gjorde samtidigt innebar att jag aktivt valde bort något annat. I de flesta fall valde jag bort mig själv. Min egna ståndpunkter, principer, känslor och upplevelser. Jag har bedövat mig själv på så många olika sätt genom livet. Ätstörning, alkohol, arbete är bara de mest uppenbara sätten. Andra grejer har varit att gå upp helt i en närståendes situation. Allt för att slippa se mig själv och vad jag behövde.

Kanske var det så att jag omedvetet visste att jag skulle vända upp och ner på många människors liv om jag började ta reda på vad jag själv ville med mitt liv.

Nu är det gjort i alla fall. Jag har tagit många tuffa beslut i höst och jag överlevde det med. Mina nära och kära överlevde också. Även om skaran ”nära o kära” minskat något i omfång för närvarande. Eller har den? På vägen har jag faktiskt hittat en del nya vänner. 🙂

Så. ADHD. Idag är det ytterst oklart om jag ens har någon ADHD. Det är inte så att jag inte tror att den försvunnit. Snarare så att jag aldrig hade det från början. I dag känner jag det snarare som att jag ”bara” varit en riktigt förvirrad själ som inte fick ordning på mitt liv på grund av att jag inte fick hjälp med min livsriktning. Då jag inte hade tillgång till något bra stöd eller någon att bolla mina vägval med innebar det ofta att jag fick ”återuppfinna hjulet”. Samtidigt var/är jag livrädd för att stå still i livet. Både fysiskt och mentalt. Sånt tar tid och energi. Idag försöker jag hitta den där jämna livsformen. Den jag förbannat genom åren och sagt bara är till för mesar. Med åren, och medföljande livserfarenhet, har jag insett att den där jämnheten gör att jag kan hålla längre och kan möjliggöra att jag inte behöver gå upp som en sol och ramla ned som en pannkaka hela tiden.

Det är inte enkelt. Det innebär grubblande, vridande, vändande, analyserande av alla de där jobbiga situationerna jag utsatt mig för och satt mig i genom åren. Det innebär att jag måste våga se på det där skräpet som ligger längst ned i min mentala och känslomässiga soptunna. Det där som jag lovat mig själv att aldrig röra igen. Nu måste jag plocka fram det igen. Se på dem med mina nya glasögon och inse en massa nya tuffa sanningar om mig själv. Allt för att bli den HELA människa jag alltid längtat efter att bli…