Tanke-kaos

Massor av tankar flyger genom mitt huvud idag. Jag vet inte ens var jag ska börja. Kan förbereda på er stackare som läser att detta blir ett rörigt inlägg.

När jag växte upp hade jag ett fullspäckat schema – alltid. Det var skola varje dag, sen dagmamma och efter det antingen, kyrklig körsång, andra kyrkliga barn- eller ungdomsgrupper,  scouterna, pianolektioner och idrott. På helgerna var det nästan alltid något i kyrkan som vår familj var aktiva i. Ingen rast – ingen ro. Mycket struktur.

Jag minns att jag ibland inte ville iväg på alla mina måsten men att min mamma ”tvingade mig” (övertalade mig är väl mer rätt).Nu har jag ingenting av det där. Ingen aktivitet what so ever, utan försöker hela tiden komma undan med att göra så lite möjligt. Ändå känner jag mig stressad och som att jag aldrig har tid att göra saker. Men tid har jag ju. Jag får bara aldrig tummen ur! Så av mina få saker jag kanske borde göra blir det ingenting och dålig självkänsla är bara förnamnet av vad jag känner.

Nu tillbaka till kyrkan och till de jag interagerade med i alla kyrkliga sammanhang. Det fanns så klart snälla varelser i kyrkan, såna som var varma, förstående och förlåtande. Men flertalet av dem var det inte. I en frikyrkoförsamling i en liten byhåla som jag kommer ifrån finns det inte så mycket plats för oliktänkande. Det var (kan inte riktigt svara för hur det är idag) väldigt lågt i tak och det som ansågt som ett OK beteende var inom väldigt tajta ramar. In där kommer då jag inklampande. Åter igen känslan av att vara en elefant i en porslinsaffär. Jag minns alla (kanske inte alla, men många) konstiga blickar jag fått genom åren, som jag inte kunde tolka vad de betydde då. Nu vet jag att de betydde att jag var annorlunda, att jag var fel och inte OK i de andras ögon.  Dessa blickar kom både från barn och från vuxna. Jag var den alla pratade om, och då menar jag inte i en positiv bemärkelse. Som sagt, jag förstod inte detta när jag växte upp, utan det har krypit på mig allt eftersom jag förstått mer och mer om mig själv OCH om andra.

När dessa insikter började komma minns jag att jag tänkte att jag måste ha fel. Detta är ju kristna människor som tror på samma Gud som jag, som har samma människosyn som jag! ”Alla vet ju att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, att alla varelser har ett högt värde för att de är skapade och älskade av Gud, att vi kristna är som en familj där vi alla tar hand om varandra…”

Så naiv jag var! För det jag inte hade förstått om ”de andra” var att de ansåg att dessa förmåner bara gällde de som var som ”de andra”. Det var inte applicerbart på mig.

Jag minns att jag, när jag började förstå ett och annat om de andra, konfronterade en del med mina upptäckter. Jag sa att jag tycker de var elaka och orättvisa som pratade om mig bakom min rygg, när de kollade konstigt på mig och annat de höll på med. Då kommer min nästa upptäckt vad gället kristna människor. De är rädda för konfrontationer. I alla fall rädda för konfrontationerna med mig. De kan stå upp för att Jesus dog på korset och återuppstod, men att få dem att stå upp för vad de tycker, tänker och säger om en annan människa är omöjligt.

Åter igen vill jag påminna om att det visst fanns de som var annorlunda. Som såg världen på ett snällare och mer välmenande sätt. Men det är inte dessa bra personer detta inlägg handlar om.

Jag var på väg att lämna församlingen när jag var 16. Döpte mig istället.
Jag var på väg att lämna församlingen när jag var 17. Började röka och svalt mig själv istället.
Jag hade chansen att lämna församlingen när jag var 18 då jag flyttade till annan stad. Började festa och ha oskyddat sex istället. I smyg förstås! Var fortfarande duktig flicka på söndagarna.

Här började med kyrkliga liv bli lite rörigt. Jag bytte församlingar som andra bytte örhängen, försökte hitta ”THE ONE”-församlingen. Den finns nog inte. Men jag letade på bra. Jag har alltid varit aktiv i församlingarna, sjungit mycket både i kör och som solist. Detta medförde att jag blev lite av en frontfigur vilket jag då såg som något positivt. Nu kan jag gissa att det egentligen gjorde mig mer lätt att attackera och därav mer sårbar .

Sen 2003 har jag levt utan en församling. Sen 2007 har jag levt utan att sjunga överhuvudtaget (ja, förutom i duschen då).
Tycker jag det är skönt? JA
Saknar jag det? JA