Förkylning och liten släng av ångest.
Det är som vanligt. Jag återkommer hit när jag har dåliga dagar. Eller uttråkade dagar. Eller när adhd:n känns väldigt påtaglig. Idag kan alla 3 kategorier uppfyllas. Tyvärr.
Igår fick jag och resten av familjen ett oväntat, konstigt och inte alls roligt besked. Övriga involverade reagerade som förväntat medan jag inte reagerat. Alls. Informationen som jag borde tagit till mig ligger just nu och fladdrar någonstans ovanför huvudet på mig och påminner mig då och då om att världen är orättvis och utan någon som helst logik. Det här går varken att greppa eller ta in, för min del.
Samtidigt kommer hoppet och förvillar. Kanske är det ingen fara. Kanske kommer allt gå bra. Kanske är allt bara en dröm som jag och resten av oss kommer vakna ur snart. Kanske. Dumt att oroa sig i onödan, eller?
Förkylningen jag dras med får mig för slö för att orka göra nytta men för pigg för att sova. Alltså går dagarna jättelångsamt men jag får ingenting gjort. Allt samlas på hög tills jag är frisk vilket gör att högen med ”att-göra-saker” som redan var hög just nu växer sig än högre vilket ger mig ångest och får mig att känna mig dålig och hopplös. Piskrappen jag ger mig själv är alltid de värsta. Inget någon annan säger till mig svider mer än de ord jag använder mot mig själv.
Adhd:n då? Ja, jag har ignorerat den ett tag, för jag tyckte den stal för mycket av min identitet. Det vore då attans om jag inte ska kunna vara nåt mer än min adhd. I mina egna ögon alltså. Andra vet ju inte ens om att jag har det. Jag behövde en paus helt enkelt. Där jag kunde få se på mig själv från en annan synvinkel än just adhd:n. Varför vet jag inte. Trodde jag att det magiskt skulle försvinna? Det gör det ju inte och varje dag fajtas jag med frågan ”varför dölja min adhd?” Har fajtats med den frågan i evigheter och än saknar jag svar. Så länge jag inte känner 100 % övertygelse om att det är rätt att gå ut med det tiger jag. Det börjar bli jobbigt att tiga, att dölja min person. Det var inte så här jag tänkte mig att mitt liv skulle se ut.
Nähä, nu är det dags för nässpray och halstabletter…
Annorlunda 
Krya på dig. Och när det gäller ADHD:n: ja den finns ju där. Inte mycket att göra åt. En del av livet. Förstår verkligen vad du menar. Ska man dölja det som är jag? Tyvärr har jag svårt att inte vara medveten, nu när jag suttit på ”skolbänken” och varit tvungen att förstå och hitta sätt att fungera. Men jag tror att när allt faller på plats (hoppas det i alla fall) att jag kan släppa taget, allt eftersom.
Och jag tror att jag förstår vad du menar. Livet är enklast om man kan vara öppen med allt, men jag kan känna att jag är i en ”riskabel fas i livet”. Blir strax klar med studierna och då känns det inte som rätt läge att gå ut offentligt med diagnosen. Tänker mig väl att när jag väl kommit en bit på min karriär och fått visa vad jag går för, då kan jag nog känna att det är ok att visa även den ”dolda sidan” av mig.
”Adhd:n då? Ja, jag har ignorerat den ett tag, för jag tyckte den stal för mycket av min identitet.”
WORD.
Härligt. 🙂