Vänskap

Vänskap är ett litet ord som är lätt att stava och uttala, men väldigt svårt att behålla.

I ett inlägg som jag skrev för rätt längesen skrev jag om att mina alkoholvanor förbättras och att jag inte längre behövde oroa mig för att göra människor i min närhet ledsna när jag festade. Det var en sanning med modifikation.

För några veckor sen hände det nämligen igen. Det där att jag sårade någon när jag var onykter. Men den här gången berodde det inte på nonchalans eller på att jag inte tänkte mig för. Den här gången var jag rätt väl medveten om allt som hände och varför det hände. Den här gången sårade jag en vän för att jag stod upp för mig själv och därmed satte någon annan på plats. Vännen kunde inte ta det och vi har inte pratat sen dess.

Det har varit ett tufft vägskäl jag trampat runt i sen dess. Jag är inte på något sätt nöjd med HUR vår vänskap tog slut men samtidigt känner jag att en vän är någon som kan acceptera mig för den jag är. Det kan inte hon. Vill jag verkligen vara vän med någon som inte låter mig förklara mig när det uppstår missförstånd? Med någon som dömer mig lätt?

Nej.

Idag kan jag svara nej.

Det kunde jag inte från början.

Då jag först bara kände igen delen av situationen där jag hamnade i trubbel i samband med alkoholintag bannade jag mig själv hårt i början. Nu kan jag se att jag inte har gått bakåt. Jag har förstått, jag har reagerat och jag har tagit ställning. Jag har gått framåt.

Att mista en vän är aldrig roligt. Men ibland är det dessvärre ett måste. Och det kanske viktigaste av allt – det är inte alltid jag som är problemet i mina relationer med andra.