Händelserik dag

Det är dagar som denna som jag känner mig glad över att jag fortfarande skriver anonymt. Nu ska det handla om bakre regionen. Närmare bestämt blod från ändtarmen. Jag har hört att det inte är ett hälsotecken direkt och jag råkade ut för det just idag. Eller mer ärligt, idag också. Jag hade samma problem för några veckor sen men jag ignorerade det då och tänkte att jag skulle gå till en läkare NÄSTA GÅNG det händer. En gång är ingen gång och allt det där…

Nu hände det alltså igen och jag hade inget som helst behov av att gå till en läkare som ska känna mig i röven och sen stoppa upp en mysko röntgenanordning där. Mannen tvingade mig dock att kontakta närmsta vårdcentral för att åtminstone boka en tid men de ville inte ta emot mig för jag är inte skriven här i Byhålan ännu. De skickade mig vidare till en annan vårdcentral som  jag då mailade till för att få boka en tid. Den vårdcentralen svarade på mitt mail med följande text:
”Vi har tagit emot Ditt mail. Vänligen ring xxxx-xxxxxx så får du prata med en av våra sköterskor”

Jahaja, det är tacken för att man öppnar sin själ och visar sig sårbar? Nej då kan det minsann vara tänkte jag och beslutade mig för att ignorera min blödande ändtarm ett tag till. Den har slutat blöda förresten, så jag gissar att det var ett tillfälligt fel bara… NÄSTA GÅNG det händer ska jag gå till läkaren…. Kanske… 😦

Dagen tar inte slut här. Jag har nämligen suttit på akutmottagningen idag. Inte för mig egen del utan för min MrP. Han kom och hälsade på mig med ett ansikte som hängde till hälften tyckte jag först. Men sen kollade jag lite till och han var mer svullen än hängig. Tänk er påssjukan på en sida… Mannen (åter igen) tvingade mig och MrP att åka till akuten för att kolla så att inget allvarligt hänt. Det gick snabbt på akuten i Byhålan! Jag hade förberett mig på att sitta där i massor av timmar men vi var färdiga efter bara två!!! Plus i kanten för det måste jag säga. (Lite komiskt dock att jag som sökt hjälp hos landstinget men inte fått någon spenderat en massa tid nära sjuksköterskor och läkare för någon annans räkning.)

När vi väntade berättade MrP att han brukade se mig och Kosmos hemma hos sig på kvällarna när han satt och tittade på TV. Inte båda samtidigt utan en av oss… När han skulle berätta så sa han ”när VI tittar på tv”. Han sa att han kunde se mitt ansikte, mina ansiktsdrag, men att när han gjort mat åt mig så ville jag inte äta, då satt jag bara som en fågelholk och stirrade ut i tomma intet. Jag vet att jag nämnt MrP:s hallucinationer tidigare, men att få det så där utförligt berättat var verkligen jobbigt! Läkarna säger att hallucinationerna är en effekt av ojämn medicinering av MrP:s Parkinson. Jag önskar att den informationen kunde få det att kännas mer normalt…

MrP:s svullnade ansikte berodde i alla fall på en infektion i munhålan – han fick lite piller och fick åka hem. Tack och lov att det inte var något värre! 🙂

Nu sitter jag här i soffan och är ledsen över att MrP är så dålig så han hallucinerar, trött över att ha stångats med landstingsanställda, mör i kroppen och öm i mina tarmar. :-S