Försvarstal

Jag har börjat med Alli.

Jag är väldigt skeptisk till allt som har med piller-ätande att göra, det vi ni väl redan, och när jag köpt dessa låg de orörda på mitt köksbord i en vecka först. Men nu har jag alltså börjat och de funkar. Mitt godissug är (för tillfället) borta och jag äter nyttigare än vad jag gjorde innan. Tabletterna hoppas jag ska hjälpa mig att välja nyttigare mat så jag går ner i vikt, jag tror inte på nån mirakelkur som att dessa små blå piller ska sköta allt jobb själva. Jag är förresten så illa tvungen att äta nyttigt kan jag säga, för effekten av Alli samt vissa av biverkningarna är nämligen inte alls roliga. Men som mormor alltid sa: vill man bli fin får man lida pin. Min mage som strejkat massor sen jag flyttade ner till Byhålan har faktiskt lugnat ned sig sen jag började med Alli, så jag är nöjd med den sidoeffekten i alla fall. 🙂

Jag åt lunch med Mannen idag och jag diskuterade mina nojjors vara och icke-vara. Det verkar som att nivån på nojjandet alltid är densamma men det jag nojjar över förändras.

När jag var yngre nojjade jag till exempel väldigt mycket om min vikt. Jag satte igång projekt matvägran och gick ner massor i vikt men såg mig såklart fortfarande som den fetaste och fulaste tjejen i gänget. Efter några år lyckades jag släppa viktnojjan och fick istället en tråkighetsnojja. Jag startade då projektet ”ut-och-festa-en-massa-dagar-i-veckan” och fick på så sätt min nästa nojja – fulhetsnojja. Jag började hitta fel på mig själv överallt – finnar i ansiktet, för små bröst, för fet mage (alltid denna mage!!), för kort hår, för lockigt hår, för mycket hår… En lista utan slut helt enkelt.

Efter ytterligare några år släppte fulhets-nojjan, tack och lov,  då jag levde i ett hyfsat stabilt förhållande med en grabb som vägrade hålla med mig om min fulhet (inte säga emot mig heller han ställde sig helt neutral, till mitt stora förtret). Här kom min tråkighetsnojja tillbaka i kombination med en  nojja för att bli lämnad och övergiven. Jag satte igång projekt ”ut-och-festa-en-massa-dagar-i-veckan” samtidigt med  ”jag-ska-inte-bli-lämnad-när-jag-inte-är-beredd” vilket innebar att eftersom jag i mitt huvud ändå ”snart” skulle bli övergiven så behövde jag inte vara trogen. Jag var alltså otrogen vid fester där tillfälle gavs MEN jag blev inte lämnad. Skammen tog över mig och JAG LÄMNADE grabben ifråga till slut. (En liten oväntat twist som jag själv inte var beredd på).

Vid den här tidpunkten kände jag att jag kört mig själv på så många villovägar att det nästan inte var lönt att försöka göra något vettigt med mitt liv. Här började nojjan över att en människa är summan av sina beslut, sitt agerande och min summa var inte särskilt imponerande. Jag var summan av mina val och därför satt jag där jag satt och jag förtjänade inget mer. Jag fortsatte med mitt snabba liv och hårda festande i väntan på att livet skulle ta slut nån gång. Jag var ju redan 26(!) och livet var över. Om jag fick HIV eller dog i lungcancer eller nåt var väl mer en välsignelse som jag såg det då.

Här träffade jag Mannen. (eller nä, egentligen träffade jag honom flera år tidigare, men det var här vi började dejta) Han har fått mig att tycka att jag är ok. Att jag kan göra vad jag vill bara jag tar reda på vad jag vill. Att jag kan se bra ut på så många fler sätt och med fler kilon än vad min trångsinta hjärna tillät. Han har fått mig våga tro att jag är värd min plats på jorden och värd att må bra. Tack vare honom vågade jag mig på universitetsstudier. Jag har ett år kvar. Känns helt otroligt. Jag – clownen/festprissen/galenpannan – sitter snart här med en akademisk examen. Hur gick det till?

Jag gillar inte ”akademiker”. De är torra, tråkiga, oglamourösa, snobbiga, stroppiga, etc. Jag vägrar bli en ”akademiker”. Jag vet att jag får ett papper om ett år som säger att jag är en ”sån där” men jag behöver ju inte bete mig som en. Jag ska bannemig lyckas med bedriften att vara både intellektuell, trevlig och snygg. Det kan inte vara omöjligt. Det måste gå!

Därför äter jag Alli.