Förhoppningar vs oro

Förhoppningar, hoppas, hopp.

Oro, orolig.

Jag är inte en person som har förhoppningar, jag tror inte ens på att hoppas att saker ska gå på ett viss sätt. Hopp är något vi lurar oss själva med för att slippa oroa oss. Och eftersom jag då uppenbarligen inte gör detta, hoppas, så oroar jag mig. Jag är ständigt orolig och försöker hela tiden ligga steget före.

Är det något jag lärt mig genom livet är det just att hopp inte löser mina problem. Jag är inte den personen som kommer undan med att hoppas att något ska ”lösa sig” och det sedan löser sig. Det har nog faktiskt aldrig löst sig för mig om jag inte själv har jobbat som ett arsel för att det ska lösa sig. Jag är ett måndagsbarn, inte bara på det viset att jag föddes på en måndag, utan i betydelsen att tur och lycka inte går att applicera på mig. Jag är en olyckskorp.

Detta hade jag svårt att acceptera när jag var yngre och det blev dessvärre också lite av en självuppfyllande profetia till slut. Eftersom jag alltid utgick ifrån att allt skulle gå åt helvete så gjorde mycket det också. I dagsläget inser jag att det inte alls var konstigt att jag blev sårad när jag hade förhållanden med gifta män, att jag bröt benet på krogrundan när jag var för full eller att jag inte klarade av mina dåvarande studier när jag aldrig prioriterade att plugga. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att mycket går åt helvete om jag inte är väl förberedd, om jag inte kämpar hårt och om jag inte tar hand om mig själv, osv.

Detta tänk är bra för det får mig att prestera. Det får mig att vilja ligga steget före och inte få några överraskningar på vägen. Nu för tiden är jag förberedd (så väl nu en adhd-människa kan vara förberedd) på det mesta, försöker tänka längre än näsan räcker, dricker inte för mycket, pluggar så hårt som det krävs för att klara mina kurser, osv. Men framförallt gör jag en annan sak. Jag OROAR mig. Detta gör jag ständigt. Oron är min ständiga följeslagare och den släpper mig inte ens nu när jag precis klarat en tenta.

Varför?

Jo, för att snart kommer det en annan tenta, snart kommer min MrP:s flytt som jag inte vet hur jag ska få ihop, snart ska hela familjen komma hem till mig/oss över julen, snart kommer insikten att jag inte kan få barn och då kanske mannen kommer till insikten att han har gift sig med fel fru och då kommer snart insikten om en skilsmässa och hur ska jag då får ihop mina krafter till att slutföra mina studier?

Jag inser att jag är ”sjuk i huvudet”. Jag inser klart och tydligt att jag inte kan leva mitt liv så här. Men samtidigt är jag så smärtsamt medveten om att inget löser sig genom att bara hoppas och tro att detta inte kommer att ske, för hoppet löser ingenting. Hoppet ger mig bara falska förhoppningar om att allt kommer gå bra och att allt kommer lösa sig. Den dagen då det inte löser sig förbannar jag hoppet. Jag förbannar mig själv för att jag varit dum nog att gå på det här med hopp ännu en gång. Sen lovar jag mig själv att aldrig mer lita på hoppet eller förhoppningarna.

Jag vill inte tro och hoppas, jag vill veta!

Så hur löser jag mitt lilla galna ekorrhjul? Det är något jag får fundera över i julhelgen. För första gången på länge kommer jag kanske få några dagar över till att göra något annat än att bara oroa mig, nämligen till att tänka.