Gladpack
Har ni märkt att många människor går runt med gladpack runt sitt känsloliv? De ser öppna och trevliga ut, men när man försöker nå dem är det plötsligt en glasklar, men genomskinlig, spärr i vägen. Såna personer gör mig väldans osäker och förvirrad. Efter ett möte med en sån person sitter jag med 1000 frågor i huvudet som snurrar och snurrar tills jag får möjlighet att prata med någon om vad jag upplevt. Eller kanske snarare inte upplevt.
Vad gjorde jag för fel? Varför sa han/hon så där? Vad menade han/hon när han/hon gjorde eller sa så där? Vilken öm tå råkade jag klampa på nu? Var jag för burdus? Gav jag ut för mycket av mig själv?
Den där sortens frågor är det jag sitter med tills Mannen har tid att lyssna en stund. Mannen är den som oftast får räta ut mina frågetecken och han gör det bra, tack och lov!
Det som stör mig mest är nog att jag inte förstår på egen hand, att jag måste få hjälp att reda upp sociala problem. Eller framför allt blir jag irriterad för att jag spenderar så mycket tid på att grubbla på vad dumma människor tänker och tycker och reagerar på.
Eftersom jag är ett bokstavsbarn måste jag alltid tänka på att kontrollera mig själv. Varje minspel, varje kommentar, varje rörelse är ofta hyfsat genomtänkt och analyserad innan jag gör den (förutom när jag inte lyckas då förstås). Jag har under åååååår känt efter hur mycket som är ok för mig att visa för människor jag inte känner eller de jag känner lite grann. Men det är alltid en ”hålla-mig-tillbaka-process” som pågår i mitt inre. Jag har inte en naturlig stoppkänsla som andra verkar ha. Förr om åren har jag givit ut för mycket av mig själv och för snabbt vilket alltid resulterat i skadad självkänsla och skadat självförtroende. Detta har jag blivit mycket bättre på nu, kanske till och med lite väl mycket kontrollfreak nu för tiden.
Dessa personer med gladpack omkring sig får mig att ramla tillbaka till förr i tiden. Då när jag inte visste hur man inte ”hoppade på folk”. Jag får direkt en känsla av att jag lämnat ut för mycket och känner mig väldigt sårbar. Sårbarhet är inget jag trivs med att känna, närmare bestämt äter det upp mig inifrån…
Människor med gladpack omkring sitt innersta har problem. Jag försöker lära mig att alla sociala problem jag råkar ut för inte alltid är mitt fel. Att få fråga alla dessa 1000 frågor varje gång hjälper mig med det. Faktiskt kan jag erkänna att det känns befriande att inse att saker som går fel i mitt liv inte alltid beror på mig. 🙂
Annorlunda 
Godmorgon! Jag håller med! Ibland kan jag komma hem med en känsla av att ha blivit förminskad i relation med ngn jag stött på eller varit i kontakt med. Det är så oerhört svårt att spåra vad det var som gjorde det.
Jag vet att det inte sitter i mig, ja, reaktionen får en ta hand om själv, men det som väckte min ångest och litenhet var inte jag. Inte vill man förminska ngn annan människa om man inte känner sig liten själv.
Har som förstått att en del blir lite nojiga av mig, min rättframhet och min direkta kanal till självrannsakan. Menar inte att jag är felfri och hittar felen på direkten, nej, nej, men att det finns en villighet som kan vara skrämmande.
Kram och ha en fin dag
”Har som förstått att en del blir lite nojiga av mig, min rättframhet och min direkta kanal till självrannsakan. Menar inte att jag är felfri och hittar felen på direkten, nej, nej, men att det finns en villighet som kan vara skrämmande.”
Det här känner jag igen. Blev till och med lite chockad när jag insåg att så var fallet. Detta är en av anledningarna till att jag håller mig själv tillbaka i mycket kort koppel i sociala samspel (med bekanta, med vänner är jag mig själv).
Jag är väldigt vetgirig av mig, och det verkar många av oss damptanter vara (säger inte att bara damptanter är det), och jag kan inte riktigt förstå varför en del andra människor känner sig så hotade av detta. Vill inte att andra ska uppfatta mig som ett hot. Det är det sista jag vill, jag vill ju helst bara ”få vara med”!
Kram