Mystiskt!

Vad sjutton, jag är ju histrionisk, inte ADHD:ig! 😯

(Eller är, snarare VAR, som i förut, nu är det faktiskt ordning och reda på den här tjejen, när jag koncentrerar mig på det i alla fall)

Från Wikipedia:

”Histrionisk personlighetsstörning (HPD) är inom psykiatrin en personlighetsstörning som involverar ett mönster av orimligt stora känslouttryck och uppmärksamhetssökande, behov av orimligt mycket godkännande och olämpligt förföriskt uppträdande. Sjukdomen börjar oftast i tidig vuxenålder.

Det centrala i beteendet hos en person med histrionisk personlighetsstörning är det genomgripande och överdrivna mönstret av emotionalitet och uppmärksamhetssökande beteendet. Personerna är livliga, dramatiska och flirtiga. De kan vara olämpligt sexuellt provokativa, uttrycka starka känslor med en impressionistisk stil och är lättpåverkade av andra.”

Vem bestämmer vad som är olämpligt sexuellt provokativt? Som jag såg det förr var jag mycket lämpligt sexuellt provokativ eftersom jag nästan alltid fick det jag ville… och den jag ville…

”Orsaken till störningen är okänd men händelser i barndomen och genetiska orsaker kan vara involverade. Störningen är vanligare bland kvinnor än bland män men vissa menar att det är vanligare att kvinnor diagnostiseras med störningen eftersom uppmärksamhetssökande och sexuella anspelningar är mindre socialt accepterat för kvinnor.”

Ja, jo, att kvinnor inte riktigt får visa vad de vill ha och när de vill ha det är korrekt. Tragiskt, men ändå helt i realitet med verkligheten. Tjejer får mycket snabbare ett ”dåligt rykte” och anses lättfotade (och därmed ”dåliga”) medan killar kan härja runt i årtionden på samma sätt utan att utsättas för samma negativa konsekvenser.

”Personer med störningen klarar vanligtvis att fungera på en hög nivå och kan vara framgångsrika socialt och i arbetet. Men histrioniker kan ha svårt att klara av sociala eller romantiska relationer och ha svårt att klara förluster och misslyckanden bra. Personer med störningen kan söka hjälp för depressioner när romantiska relationer tar slut. De misslyckas ofta med att se sin egen situation realistiskt och dramatiserar och överdriver istället. Ansvaret för misslyckanden eller motgångar skylls ofta på andra. De kan byta jobb ofta eftersom de blir lätt uttråkade och har problem med att klara av frustrationer. Eftersom de söker omväxling och spänning så kan de utsätta sig för riskfulla situationer. Alla dessa faktorer kan leda till depressioner.”

Det är i den här beskrivningen som jag känner igen mig som jag var för ca 5- 10 år sedan. Speciellt i relationsaspekterna. I dag känner jag mer igen mig i att jag ofta byter jobb och flyttar för att jag söker spänning, lätt blir uttråkad och har problem att klara av frustrationer. Men jag har bättrat mig på relationsfronten, så jag antar att terapin hjälpte mig något, även om den, som det verkar nu, var inriktad på helt fel problemområde. Eller kanske inte. Det ena behöver ju inte utesluta det andra…