Jag är så trött på livet.
Jag jobbar och sliter för mig själv, för mina nära och kära, för att få ett behagligt liv. Men vad får jag?
Jag kan inte se resultaten av mitt arbete. Kan inte hitta motivationen att fortsätta. Känner mig allmänt missförstådd och felplacerad. Önskar ofta att jag hade ett annat liv, en annan bakgrund och framförallt en annan framtid.
Vet inte vilket som är rätt väg att gå. Ska jag fortsätta plugga och ”bli något” eller ska jag helt sonika ge upp kampen mot medelmåttigheten och jobba som kassörska resten av livet och minimera mina framtida studieskulder?
Kanske skulle prova på att flytta utomlands? Till något varmare och soligare land? Grejen är dock den att inget föräsndras av sol. Jag är fortfarande jag och jag kommer alltid att var kvar i min mentala geggamojja.
I diskussioner i skolan för jag ofta de medelmåttigas talan. De som inte klarar att plugga i flera år, de som är mer praktiskt lagda än teoretiskt, de som behöver en alternativ väg ut i arbetslivet. Ingen fattar att jag för min egen talan. Jag passar inte in i mallen. Jag är inte normal. Så enkelt är det, Men så ont den insikten gör…
Annorlunda 