Skip to content

Fortsättning

2010 Mar 30

Eftersom mitt senaste inlägg här handlade om böcker kan jag rapportera om att jag inte har läst klart någon av de böcker jag nämnde. 1 av dem har det redan varit tenta på så den behöver jag förhoppningsvis inte läsa klart heller. Men däremot ska jag leta fram 2 andra böcker som jag behöver till min C-uppsats.

Spänningen fortsätter. 😉

Kan också meddela att jag flyttat hem till Byhålan för gott. Det känns helt underbart att få träffa Mannen varje dag och gosa med katten på kvällarna. Vardagslyx har fått en ny innebörd.

Jag har börjat blogga på ett nytt ställe. Den som vill veta adressen dit kan mejla mig på adhdbrain snabel-a gmail punkt com så får ni adressen dit. Det är en semi-anonym blogg. Jag går inte ut med namn och grejer, men mina kompisar vet om att det är jag som skriver. Den handlar inte alls om adhd. Jag behövde någonstans att skriva som inte är relaterat till adhd. Vill jag skriva om adhd eller andra för mig komplicerade saker kommer jag att skriva här. Så ni vet.

Hoppas allt är bra med er andra. Att era liv rullar på i maklig takt och att ni kan njuta av den kommande våren. Ut i solen med Er! 🙂

Läsning

2010 Mar 03

Joråsåatte…

Har de senaste dagarna påbörjat tre olika skolrelaterade böcker. Har tidigare påbörjat en vanlig roman. På fredag borde jag börja läsa ännu en skolrelaterad bok. Det ska bli spännande och se var det här slutar någonstans.

Jag gissar att det i matchen mellan adhd:n och mig kommer stå 1 – 0 med följden att ingen av böckerna blir färdiglästa.

Åter igen måste jag skriva de där orden jag avskyr: Det är lite mycket nu!

Förkylning och liten släng av ångest.

2010 Feb 27

Det är som vanligt. Jag återkommer hit när jag har dåliga dagar. Eller uttråkade dagar. Eller när adhd:n känns väldigt påtaglig. Idag kan alla 3 kategorier uppfyllas. Tyvärr.

Igår fick jag och resten av familjen ett oväntat, konstigt och inte alls roligt besked. Övriga involverade reagerade som förväntat medan jag inte reagerat. Alls. Informationen som jag borde tagit till mig ligger just nu och fladdrar någonstans ovanför huvudet på mig och påminner mig då och då om att världen är orättvis och utan någon som helst logik. Det här går varken att greppa eller ta in, för min del.

Samtidigt kommer hoppet och förvillar. Kanske är det ingen fara. Kanske kommer allt gå bra. Kanske är allt bara en dröm som jag och resten av oss kommer vakna ur snart. Kanske. Dumt att oroa sig i onödan, eller?

Förkylningen jag dras med får mig för slö för att orka göra nytta men för pigg för att sova. Alltså går dagarna jättelångsamt men jag får ingenting gjort. Allt samlas på hög tills jag är frisk vilket gör att högen med ”att-göra-saker” som redan var hög just nu växer sig än högre vilket ger mig ångest och får mig att känna mig dålig och hopplös. Piskrappen jag ger mig själv är alltid de värsta. Inget någon annan säger till mig svider mer än de ord jag använder mot mig själv.

Adhd:n då? Ja, jag har ignorerat den ett tag, för jag tyckte den stal för mycket av min identitet. Det vore då attans om jag inte ska kunna vara nåt mer än min adhd. I mina egna ögon alltså. Andra vet ju inte ens om att jag har det. Jag behövde en paus helt enkelt. Där jag kunde få se på mig själv från en annan synvinkel än just adhd:n. Varför vet jag inte. Trodde jag att det magiskt skulle försvinna? Det gör det ju inte och varje dag fajtas jag med frågan ”varför dölja min adhd?” Har fajtats med den frågan i evigheter och än saknar jag svar. Så länge jag inte känner 100 % övertygelse om att det är rätt att gå ut med det tiger jag. Det börjar bli jobbigt att tiga, att dölja min person. Det var inte så här jag tänkte mig att mitt liv skulle se ut.

Nähä, nu är det dags för nässpray och halstabletter…

Läsa och lära

2010 Feb 27

När jag läser Trollharens blogg inser jag att det finns så mycket i samhället som jag vet alldeles för lite om . Jag blir påtagligt medveten om den tillrättalagda bubbla jag själv lever i.

Underrubriken säger ”Welcome to the freakshow” och den känns helt fel. Jag hittar ingen freakshow. Det enda jag ser är en person som har tänkt till betydligt mycket mer än de flesta andra människor. En person som insett att det sjuka i samhället är det som anses som ”normalt”.

Livstecken

2010 Feb 23

Jag minns inte riktigt när jag skrev något här sist. Antagligen inte alls så längesen som det känns att det var. Men ville ändå visa att jag lever och inte glömt att jag äger en blogg. Det är bara det att det är lite mycket nu. Jag mår bra helt enkelt. Kram på er!

Helvetiskt år

2010 Feb 17

Inte just 2010, utan snarare året 2009, från och med början på februari någon gång. Eller egentligen ända sen pappa flyttade ihop med donnan. Det var väl 2007 tror jag. Men då var jag fortfarande lycklig. Gifte mig det året, hade inte börjat studera ännu, då minns jag att jag ansåg att min framtid var ljus.

Så känner jag inte längre. Jag är slut. Livet känns tungt och motigt. Det har dessvärre inte alls med min adhd att göra. Det har med MrP att göra. Sen någon gång 2007 har jag haft honom i bakhuvudet. Hans ekonomiska situation, hans sjukdom, hans olika sjukhusvistelser då han ramlat och skadat sig, den mysko donnan han bodde med förut, hur den mysko donnan bara försvann med hans pengar och saker, hur hon slängde ut honom på gatan en gång i halvåret, hur jag bodde för långt borta för att kunna hjälpa till.

Nu är värsta tiden över. Vi har lämnat in en polisanmälan och en stämningsansökan är under konstruktion. MrP har en bra lägenhet och en god man. MrP:s sjukdom är vad den är, han har även fått demens, dessa saker kan jag inte påverka och det inser jag. På något sätt känner jag att det finns hopp för min framtid igen.

Samtidigt – så slut! Hjärnan säger stopp! Låt mig vara! Låt mig slappa och stänga av! Jag kan inte tänka en rak tanke, än mindre en rak mening – ännu mindre en hel vettig C-uppsats.

Under de förutsättningarna ska jag klara av en C-kurs och få ut en examen i juni.

Jag har ingen aning om hur det ska gå till.

Utanförskap

2010 Feb 16

Måste fråga. Jag har under större delen av mitt liv känt ett utanförskap. När jag var yngre trodde jag det berodde på att jag umgicks med fel personer. Så är det inte. Jag har bytt umgängeskrets, typ av personer jag blir vän med och bytt ut föreningar och städer – men känslan kvarstår.

Är det här något ni andra känner igen? Är det ett adhd-drag eller något som har med min person att göra? Eller en kombo av bägge då man lätt blir utanför som barn med odiagnostiserad adhd och därför känner sig utanför lättare sen, även som vuxen?