Min värld

Jag har så länge försökt passa in i en värld som inte är min. Viljan att vara ”som alla andra” har varit större än viljan att vara mig själv. Alltid. Nu sitter jag här och lyssnar på klassisk musik, tittar på hur solens strålar leker mot de snöfyllda molnen. Snöflingorna virvlar runt i vackra mönster utanför fönstret. Har en tentamen att studera till men mitt sinne är mer fokuserat på allt det vackra i världen. Jag kan inte minnas när jag kände sådan fröjd och lycka sist.

En längtan efter att vara kreativ väcks i mig när jag hör den vackra klassiska musiken. Den längtan har varit död så länge, eller i alla fall instängd i ett skåp med femton hänglås och borttappade nycklar.

Jag har ingen möjlighet till kreativitet där jag är nu. Vare sig på platsen jag bor, skolan jag studerar vid eller i min livsposition. Har ingen duk att måla på, inte heller några penslar eller färger. Inget piano att lära mig spela på finns. Bara en dator. En dator. Vad kan jag göra med en dator som blir lika fantastiskt som den känslan jag har inom mig?

När jag läser igenom vad jag skrivit tar känslan över att vara normal igen. Tankar som fånigheter och blödigt vill ta plats i mitt ordförråd, men jag förbjuder dem genast! Inget ska få förstöra denna känsla av vackerhet. Finns ens det ordet? Nu finns det. I min värld finns det. I min värld vet jag precis vad det ordet står för. Detta är min värld. Detta ensamma fejkade vita blad i min dator är min värld. Bara min. Värld.

Ni borde avundas mig. Jag sitter högt upp över staden och ser alla hustak, kyrktak, trädkronor och molnspel. Om jag hade möjligheten måla skulle ni ha fått se den mest iögonfallande tavla ni någonsin sett. För i den här underbara världen – min värld – målar jag underbara konstverk. I den här underbara världen ser ni det jag ser i mina konstverk.

Jag önskar att mitt liv varit annorlunda, lättare. Att jag fortfarande var naiv, oskyldig och så lycklig som bara en ovetande själ kan vara. Jag letar mig tillbaka till den tid då jag var där. Då leendet inte var forcerat, då skrattet inte var ett försvar, då glittret i mina ögon inte behövde misstolkas för något smutsigt. Jag letar efter renheten, äktheten. Den finns ännu där inuti mig.

I den stora världen utanför detta fejkade pappersark, är jag ständigt upptagen med att inte avslöja mig som onormal. Jag ler, skrattar och blir sur på kommando. Jag vill vara som det förväntas av mig att vara, för att inte sätta andra i konstig sits. Men egen sits bryr jag mig föga om. Att jag inte till fullo kan vara det jag skulle kunna vara bekommer mig knappt. Däremot störs jag väldigt av människor som tar för sig, som anser att deras plats i livets djungel är självklar.

Min värld. Tur att den bara är ett papper stort. Annars skulle jag nog bli skärrad och återhållsam. Vara duktig, så som det alltid förväntats av mig. Men här kan jag sväva runt i en övertygelse att jag duger som jag är, att det jag är till och med är bra. Rädslan att visa vem jag är finns inte längre hos mig och jag lyfter från golvet och stolen och flyger över taken och trädkronorna. Ingen rädsla över att luften försvinner eller att vingarna ska tas ifrån mig finns hos mig. Jag är fylld av djup tillit till mig själv.

Åter till den stora farliga världen. Nej, vill inte minnas den just nu. Vill vara i mitt härliga konstnärliga kaos.