Förstår de som vänder sig till missbrukets förtrollade värld

Det var inte så här jag tänkte att livet som låg framför mig skulle vara.

Att ömsom vara övertaggad och pigg som en hoppjerka för att senare känna mig helt ihålig och orkeslös. Denna bergochdalbana tär!

I yngre år festade jag mycket. Och gärna rätt ofta också. Det är senaste 4 åren jag lugnat ned mig på den fronten och bara festar vid mer speciella tillfällen. Det funkar bra för mig att ha det så. För alkoholens dimmiga värld tär också. I alla fall på mig. Efter en fest behöver jag ofta samla ihop mitt inre i några dagar för att få alla minnesbilder på rätt plats.

Jag är så trött nu. Det är inte bara hösten. Det är inte bara att jag nyligen varit förkyld. Det är inte bara att jag har hållt ett högt tempo. Jag är trött på ett helt nytt sätt som jag inte alls känner igen. Normalt när jag är slut och utpumpad blir jag låg och gråter mycket. Så är det inte nu. Jag är nöjd med livet,har framtidstro och vill göra massor av saker. Men när jag kommer hem från jobbet slår dundertröttheten ner mig i soffan eller i sängen. Jag blir yr, illamående och matt.

Mannen hoppas att jag ska vara gravid. Jag är skeptisk. Har jag inte blivit det på 5 år innan känns det rätt otroligt om jag skulle bli det nu.

Samtidigt blir jag lite skrämd av vad det skulle vara om jag inte är gravid. Cancer? Bukspottkörteln? Depression?

Äsch. Jag gör som jag brukar. Drar täcket över huvudet och hoppas att imorgon blir en bättre dag.