Helvetiskt år

Inte just 2010, utan snarare året 2009, från och med början på februari någon gång. Eller egentligen ända sen pappa flyttade ihop med donnan. Det var väl 2007 tror jag. Men då var jag fortfarande lycklig. Gifte mig det året, hade inte börjat studera ännu, då minns jag att jag ansåg att min framtid var ljus.

Så känner jag inte längre. Jag är slut. Livet känns tungt och motigt. Det har dessvärre inte alls med min adhd att göra. Det har med MrP att göra. Sen någon gång 2007 har jag haft honom i bakhuvudet. Hans ekonomiska situation, hans sjukdom, hans olika sjukhusvistelser då han ramlat och skadat sig, den mysko donnan han bodde med förut, hur den mysko donnan bara försvann med hans pengar och saker, hur hon slängde ut honom på gatan en gång i halvåret, hur jag bodde för långt borta för att kunna hjälpa till.

Nu är värsta tiden över. Vi har lämnat in en polisanmälan och en stämningsansökan är under konstruktion. MrP har en bra lägenhet och en god man. MrP:s sjukdom är vad den är, han har även fått demens, dessa saker kan jag inte påverka och det inser jag. På något sätt känner jag att det finns hopp för min framtid igen.

Samtidigt – så slut! Hjärnan säger stopp! Låt mig vara! Låt mig slappa och stänga av! Jag kan inte tänka en rak tanke, än mindre en rak mening – ännu mindre en hel vettig C-uppsats.

Under de förutsättningarna ska jag klara av en C-kurs och få ut en examen i juni.

Jag har ingen aning om hur det ska gå till.