Tom

Tomhet är något jag fajtats med under större del av mitt liv. Det har ätit upp mig inifrån och har fått mig att göra många dumma saker. Att vara eller känna sig tom är en mycket värre känsla än både ånger och skam. Jag har tack och lov inte känt av den där tomheten på väldigt länge. Inte förrän nu idag.

Allt har att göra med den lärare vi har i skolan nu. Hans föreläsningar kryper under skinnet på mig på ett sätt jag inte varit med om förut. Som idag – han nämnde något om hans pappa och sen i förbifarten sa han att hans pappa hade alzheimers och var typ 90 år. Detta kickade igång min hjärna åt MrP-hållet och hans sjukdom och det faktum att han inte ens är 60 år. Livet kändes så förbaskat orättvis där och då. Eller ja, det känns väl så nu med.

Samma lärare skämtade häromdagen till det angående hur vi människor backar om någon blir ”för på”, att om han skulle fråga mig om jag ville ta en kaffe och snacka lite så skulle jag rygga undan och undra vad han är för pucko. Och så är det ju. Att man reagerar så. Förutom jag, just nu. För just nu känner jag mig ensam. Jag utvecklas genom att prata och jag är van att komma hem till Mannen och prata och prata och prata. Han lyssnar, han ifrågasätter, han vrider och vänder eller förklarar. Men nu är vi så långt ifrån varandra och just idag kändes de där 50 milen snarare som 100 mil, eller vad sjutton – 500 mil. Om läraren mot förmodan hade bjudit mig på kaffe så hade jag tackat ja, bara för att slippa vara ensam.

I vanliga fall har jag inga problem med ensamheten. Inte när den är själv-vald. Nu är den påtvingad. Påtvingad ensamhet, en trött själ, en stressad hjärna och en dator, det är mitt liv nu och kommer så vara fram till månadsskiftet mars/april. Då får jag äntligen komma hem. Det känns som en evighet dit…