Julfirande

Mitt julfirande gick sisådär i år. Tanken med hela schabraket var god, men i slutändan blev den en ansträngd julafton utan den där speciella känslan. Jag och Mannen öppnade vårt hem och tog emot en mycket förvirrad MrP och en stressad MrsM. De flesta av oss ville hellre vara någon annanstans, alla utom MrP. Han verkade njuta av att vara precis där han var. Varför skulle han göra annat? Han kunde bara dyka upp, sätta sig, dricka lite glögg, äta god mat och få 3 personer som servade honom med allt. Jag skulle nog också varit nöjd om jag varit honom.

Nu är jag inte honom. Jag är en av hans service-personal, vars service MrP aldrig är riktigt nöjd med. Enligt MrP är det bara MrsM som kan ta hand om honom ordentligt. Hon är dessvärre inte till MrP:s förfogande längre, men det är jag (i alla fall enligt ”alla andra”). Så både jag och MrP är lagom missnöjda med våra liv.

Mannen ville hem till sina föräldrar, och med tanke på den obekväma stämning som infann sig hemma hos oss förstår jag även honom. Jag hade nog också hellre varit hemma hos hans föräldrar.

Efter några ansträngda och obekväma timmar var det dags för MrP att ta sin julsläde hemåt och MrsM och jag tog fram vinflaskan. Vi sjönk ner i soffan med varsitt vinglas och andades uuuut! Mannen pös iväg till sovrummet och sträckte ut sig.

MrP förstör så mångas liv just nu. Att han är sjuk förändrar inte det faktumet. Det enda sjukdomen gör är att vi runt omkring honom låter honom göra det. Tidigare hade vi lämnat honom åt sitt öde, vilket är vad den bortskämda lilla mannen förtjänar. Men nu, ”eftersom han är så sjuuuuk”, låter vi honom fortsätta domdera, styra och ställa.

Är det här verkligen hur jag vill att mitt fortsatta liv ska se ut? NEJ!
Jag måste på något sätt bestämma hur mycket detta ska tillåtas dra ner mig och hur mycket jag är redo att offra. Det har hittills blivit ALLDELES FÖR MYCKET!