Skip to content

Carefree

2009 Dec 14
tags:

Igår slog det mig att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till att vara mitt gamla jag. Till den personen jag var innan jag började studera, eller innan jag blev deprimerad är nog mer korrekt, är för evigt borta.

För evigt.

Detta kommer väl inte direkt som en nyhet, insikten har funnits där ett tag, men inte saknaden. Den kom igår – saknaden efter ungdomen och okunskapen, till tiden då jag verkligen levde en dag i taget och blev jättestressad av att behöva bestämma något flera dagar i förväg. Den saknaden har byggt bo i mitt inre.

När jag ser mig i spegeln gillar jag inte vad jag ser. Jag ser en gamling som jag inte vet vart hon kommer ifrån. Vad hände med att 30 är det nya 20? Varför känner jag mig så gammal när jag inte är det?

Den här känslan har jag haft förut. Den föregick min depression. I mer än ett år innan depressionen verkligen kom undvek jag min spegelbild p g a mina egna ögons trötthet och ledsamhet. Jag gjorde allt för att poppa upp mig då, minns jag. Jag skaffade roligare frisyr, köpte nya kläder, ändrade sminkning – u name it! Men mina trötta ledsna ögon var ju fortfarande kvar så det spelade ingen roll vad jag gjorde, min spegelbild var lika hemsk ändå…

Mannen och ett fåtal vänner är det enda i mitt liv som jag är nöjd med just nu. De får mig att orka ett tag till. Men orka… jag vill för sjutton att livet ska vara mer än bara att orka!

(Bilden är hämtad från http://www.cardcow.com/13046/carefree-swimwear-swimsuits)

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 2009 Dec 15 10:16

    Jag saknar mitt gamla jag, men jag saknar inte mitt gamla liv, en konstig ekvation, men ändå inte. Jag vill inte ha tillbaka alkoholen, men jag vill ha tillbaka orken, glädjen och energin. Jag har varit nere så jävla många år nu, så det börjar vara tröttsamt.

    Jag orkar mer nu, så framåt går det, men saknaden finns också, för jag är långt ifrån mitt gamla jag. Har blivit en annan, har lärt mig mer om mig själv och andra, har varit tvungen anpassa mig, har velat anpassa mig, men ibland brukar jag tänka att bara för en dag få bli mitt gamla ystra jag, inte ansvarslösheten, inte sorgen som jag bar på redan då, men springet i benen, och lusten till livet.

    Samtidigt är jag glad för den förändring som kommit med åren, en har blivit lugnare, kan sålla bättre, och behöver inte hela tiden farten omkring en. Jag älskar mina Fredagar och Lördagar i soffan, men godisskål och teveprogram.

    🙂

    • 2009 Dec 16 13:54

      Förut var ”Vild-och-Galen” mitt mellannamn, idag känns det snarare som att ”Eftertänksam” är mitt nya mellannamn. Det är väl egentligen inget dåligt, men det känns helt klart aningens tråkigt…

  2. 2009 Dec 21 23:30

    Jag känner så väl igen det du skriver Tristess.

    Jag vill också ah tillbaks det som var förr. Energin och allt.
    Jag saknar livet som var då. Jag kommer inte framåt och jag är ensam och har ingen som stöttar eller ens ger en äkta kärleksfull kram (inte dom på mötena för den fixar jag inte).

    Jag orkar inte längre. Det är inte värt att leva så här.
    En timme i taget gäller just nu.

    Men önskar dig allt gott och jag är så glad du har din fina man. Han verkar vara helt underbar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: