Livet suger

Idag suger livet mer än lovligt mycket.

Jag har en väldans tajt deadline i skolan som skulle kunna gå att lösa om det inte vore för att min sjuka MrP har en förmåga att behöva mig vid sämsta tänkbara tidpunkt – alltid!

Nu gäller det lägenhetsvisning på en lägenhet som låter väldigt bra förutom att den kan anses ligga i ”fel område” och att inflyttningsdatumet ligger helt fel. Men det är ett handikappanpassat boende med hiss, precis som MrP vill ha det. Gode mannen vill få det överstökat, MrsM vill att MrP ska få den”perfekta lägenheten” (som självklart inte finns) och jag vill inte behöva ta i det här alls…!

Hittills har dagen, då jag borde ha sysslat med skolgrejer för att hinna, mest gått åt till den här lägenhetsgrejen, kolla upp MrP:s färdtjänst, hemtjänst, etc. Ja, och så gråt förstås.

Jag känner mig så himla ensam i det här. Det är inte bara en känsla heller för den delen. MrsM, som alltid varit drivande i den här MrP-problematiken, börjar dra sig bort – med all rätt – hon och MrP är inte gifta och hon ska inte behöva ta i det här. Kosmos jobbar utomlands och kommer inte hem förrän till sommaren. Kvar är jag. Bara jag. Lilla ruttna jag som inte alls vill ta i det här.

Att skjuta sig verkar helt plötsligt rätt lockande, inte bara på grund av idag, utan på grund av allt som samlas på hög som jag själv inte klarar att ta tag i. Eller sömntabletter… Eller fly till västindien utan att meddela någon vart man tog vägen. Kan man fly från sig själv och sitt eget liv?