Drömmar

Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde om läraren från förra delkursen. Jag drömde att jag skulle visa upp hur långt jag kommit med en uppsats inför en drös med olika lärare och han var en av dem. I drömmen såg han att jag var nervös och lite nedstämd så han frågade hur jag mådde, hur jag hade det, hur jag tyckte att det gick med studierna, osv.

Att jag drömmer om lärare är inget nytt för mig, jag har gjort det ända sen lågstadiet. Men när jag vaknar så skrattar jag åt mig själv och tycker att det är ett rätt bisarrt ämne att drömma om. Finns det NÅN annan som  drömmer om sina lärare? Jag tror inte det.

När jag var liten drömde jag oftast mardrömmar om mina lärare. Jag drömde att de var elaka, arga eller föraktfulla mot mg, vilket inte hänt mig särskilt ofta i verkligheten. Läraren var ofta huvudpersonen i drömmen. Gissar att det mer har att göra med att man hade väldigt stor respekt för sina lärare när man var barn. Det fanns nog en underliggande rädsla för dem när man var barn, i alla fall hos mig.

När jag blev äldre, efter 15 år, förvandlades mina drömmar till att lärarna blev side-kicks. De var med men bara vid sidan av ett annat scenario. Jag minns en dröm särskilt mycket. I drömmen sprang jag runt naken i min högstadieskola. Det var (i drömmen) inte min mening att inte ha kläder på mig så när jag upptäckte att jag var naken skämdes jag som en hund och gömde mig bakom en massa skåp. Då kom min biologilärare och skällde ut mig för att jag inte hade kläder på mig och att jag bara försökte få uppmärksamhet. Jo, tjena…

I vissa drömmar jag haft om lärare har det självklart handlat om sex, men de tänker jag inte beskriva här… 😀

Just nu  handlar alltså mina lärar-drömmar mer om omtanke, medkänsla och engagemang. Jag gissar att det handlar om att jag är långt ifrån mannen i mitt liv och därför känner mig lite svältfödd på just dessa saker.

När jag var yngre var jag mer hårdhudad på vissa sätt. Att klara mig själv och inte vara beroende av andra var något jag prioriterade högt och när jag träffade mannen hade jag väldigt svårt att låta honom komma innanför mitt skal. De är få förunnat att komma innanför och de som sårar mig det minsta stöter jag snabbt bort, så som kroppen stöter ut stickor och andra främmande föremål…

Nu har jag alltså blivit beroende av omtanke, förståelse och engagemang. Så pass mycket att jag drömmer om att lärare som jag inte längre har ska se mig och bry sig om mig. Jag gissar att det egentligen är något som jag ska se som ett friskhetstecken. Jag har antagligen gått och blivit mindre hård, kantig och kall. Men samtidigt känns det väldigt skrämmande, det här kan ju sluta hur som helst! Jag kan t ex förvandlas till en igel, till en parasit, en som inte kan släppa taget, en sån där patetisk liten varelse. Men antagligen har jag bara blivit lite mindre robotlik . Lite mer mänsklig.