Möte

Idag ska jag och min familj åka och träffa den överförmyndare som har ansvar om MrP:s gode man. Vi ska få en genomgång av vad en god man ska och inte ska behöva göra. Vi kräver visst för mycket. eller kräver… önskar är väl mer rätt. Men jag förstår att det inte är lätt för en utomstående att komma in i vår knepiga familj. Vi anhöriga har alla olika planer för hur saker och ting ska skötas och av allt detta ska en utomstående försöka göra rätt samtidigt som gode mannen säkert vill göra oss nöjda i den mån det går. Jo, vi har nog krävt för mycket.

I mitt fall är det nog det dåliga samvetet som tar över och gör att jag kräver mycket från kommun, landsting och god man. Jag har inte gjort tillräckligt och kan inte göra tillräckligt. På något sätt försöker jag nog kompensera för det genom att kräva, kräva, kräva – så att andra ser att jag visst bryr mig! Fast innerst inne vet jag inte ens om jag bryr mig. En del av mig vill helst att MrP ska somna in och inte vakna mer. För hans skull tänker jag sen, men i ärlighetens namn är det nog mest för min egen skull.

Jag är dålig på det här med långvarig sjukdom, än värre men kronisk sjukdom. Jag vill kunna lösa, fixa och gå vidare. Tålamod finns inte hos mig i såna här frågor. Det jobbiga är att jag får gå igenom samma saker hela tiden. Min första anhörig som dog efter långvarig sjukdom var farfar som först fick prostatacancer som sen spred sig till skelettet. När han dog var jag 15 år. Då hade han varit sjuk i några år innan. Cancer suger ur livskraften hos en människa, farfar såg ut som att han varit på fångläger på slutet. När han dog kände jag en lättnad som jag skämdes för och som jag inte hade någon att prata med om. Hur säger man till sin MrP som just förlorat sin MrP att ”men du, vad skönt, nu har han äntligen fått somna in!” Nu när jag vet mer känner jag att jag nog hade kunnat säga det, men antagligen hade jag vid ringa 15 år uttryckt mig klumpigt och MrP hade skällt ut mig. Det var oftast så det gick till på den tiden.

Efter farfar blev min gammelfaster sjuk i lunginflammation och åkte in och ut på sjukhus tills hon dog när jag var nästan 18 år. Efter henne var det mormors tur. Hon blev förvirrad, hade problem med hjärtat, fick strokes och dog när jag var 21 år. När jag berättar det här säger alla: ”men det är ju inget konstigt, alla dessa var ju gamla och skulle ändå dö, det är en naturlig del av livet att folk faller bort.” Jo absolut, men är det en naturlig del av livet att de personer man älskar och i vissa fall idoliserar ska tappa sin personlighet, sin livsgnista långt innan döden tycker att det är dags? För mig är det inte alls en naturlig del. För mig är det mer naturligt att dö platt fall, som morfar gjorde. Hans hjärta sa tvärstopp och hans liv var borta på några röda sekunder. Det är inte döden jag har problem med. Det är plågan, våndan, tortyren som kommer innan!

När det gäller djur bestämmer vi att nu har djuret lidit tillräckligt. Nu ska vi inte plåga den stackaren  mer. Nu åker vi till veterinären och avslutar djurets tortyr. Men när vi föreslår att göra samma saker med människor kommer debatten om att vi leker Gud, att människan inte har förmågan att ta de besluten. Dödshjälp är en komplicerad fråga, det inser jag, men hur kan vi känna mer medlidande gällande våra husdjur än vad vi känner för våra anhöriga? Hur kan vi låta våra anhöriga bli så dåliga att de inte minns vilka deras barn eller livspartner är, hur kan vi låta det gå så långt att de tappar styrkan i kroppen så att ramla och slå sig är det enda alternativet om personen vill ta sig från soffan till sängen? Är det ett värdigt liv? Är det ens ett liv?

MrP är inte så dålig ännu, men jag vet att det är dit vi är på väg. Ja, jag säger vi. MrP har det värst, i alla fall i det läge han är nu när han själv känner av att han inte har koll, att han inte kommer ihåg, att han inte kan röra sig som han vill (parkinson och demens). Men på vägen kommer det bli lättare för honom tack vare demensen men jobbigare för oss anhöriga.

En kronisk sjukdom drabbar inte en person. Det drabbar en familj.