Djungel

Ända sen jag var liten har jag haft svårt för det sociala spelet. Det är visserligen inget konstigt med det, med tanke på min fina bokstavskombination. Problemet är bara att jag inte har svårt på ett tydligt sätt, på ett sånt där sätt som ger andra i min närhet en aning om vad jag går igenom.

Jag ”kan” spelreglerna, jag vet hur man ska föra sig och hur man ska vara, när man ska le eller skratta eller när man inte ska göra det. Jag kan göra det mesta i det sociala samspelet på kommando. Jag kan snabbt läsa av vad andra förväntar sig från mig och leverera det.  Det är inte här i min problematik ligger. Min problematik ligger i att jag inte för mitt liv kan kombinera dessa kommandon med att samtidigt vara JAG. Av någon anledning klarar jag bara antingen eller!

Jag har ofta känslan av att det sociala spelet är som en djungel där jag försöker hugga mig fram med en machete. Olika situationer kräver olika åtgärder, vilket är så självklart, men jag klarar bara av att använda mig av en enda. Jag lär mig inte hitta i djungeln jag blir bara större och starkare och kan därför hugga mig fram snabbare. Andra människor verkar med tiden hitta en stig i djungeln, men inte jag.

Detta stör mig. Hur svårt kan det vara att lära sig kombinera två väl beprövade tillvägagångssätt och få det att fungera smidigt?!

Hemma är jag självsäker, jag står på mig, kämpar för det jag tror på och ger mig inte i första taget. De åsikter jag har är bara mina och jag påverkas inte i första taget av att andra, tex mannen, MrsM eller nära vänner, tycker annat än jag. Den här sidan kallar jag för JAG och den gillar jag även om jag tror att mina närmaste skulle kunna önska sig en mer mjukare variant. Denna sida skulle jag själv däremot vilja se mer av i andra situationer, tex i arbetslivet eller i skolan.

Utanför hemmet är jag en typisk ”glad skit”, jag skrattar åt andras skämt, uppmuntrar andras idéer och tankar, vill få andra att må bra. Jag ger mig snabbt om någon annan kommer med en idé eftersom jag utgår ifrån att andras idéer är bättre än mina egna. Detta kombineras även med en känsla av att ”jag har nog fel, så det är säkrare att gå på deras idé”.

Dessa två sätt att vara skulle vara optimala OM jag kunde lära mig att kombinera dem. Men var för sig är ingen av sätten bra. Det är lite skrämmande att jag efter skolan är slut ska arbeta med att leda och uppmuntra andra människor. Hur sjutton tänkte jag att det skulle gå? Förbaskade djungel och vara så svår!!