Hoppa till innehåll

Djungel

2009 Okt 07

jungel

Ända sen jag var liten har jag haft svårt för det sociala spelet. Det är visserligen inget konstigt med det, med tanke på min fina bokstavskombination. Problemet är bara att jag inte har svårt på ett tydligt sätt, på ett sånt där sätt som ger andra i min närhet en aning om vad jag går igenom.

Jag ”kan” spelreglerna, jag vet hur man ska föra sig och hur man ska vara, när man ska le eller skratta eller när man inte ska göra det. Jag kan göra det mesta i det sociala samspelet på kommando. Jag kan snabbt läsa av vad andra förväntar sig från mig och leverera det.  Det är inte här i min problematik ligger. Min problematik ligger i att jag inte för mitt liv kan kombinera dessa kommandon med att samtidigt vara JAG. Av någon anledning klarar jag bara antingen eller!

Jag har ofta känslan av att det sociala spelet är som en djungel där jag försöker hugga mig fram med en machete. Olika situationer kräver olika åtgärder, vilket är så självklart, men jag klarar bara av att använda mig av en enda. Jag lär mig inte hitta i djungeln jag blir bara större och starkare och kan därför hugga mig fram snabbare. Andra människor verkar med tiden hitta en stig i djungeln, men inte jag.

Detta stör mig. Hur svårt kan det vara att lära sig kombinera två väl beprövade tillvägagångssätt och få det att fungera smidigt?!

Hemma är jag självsäker, jag står på mig, kämpar för det jag tror på och ger mig inte i första taget. De åsikter jag har är bara mina och jag påverkas inte i första taget av att andra, tex mannen, MrsM eller nära vänner, tycker annat än jag. Den här sidan kallar jag för JAG och den gillar jag även om jag tror att mina närmaste skulle kunna önska sig en mer mjukare variant. Denna sida skulle jag själv däremot vilja se mer av i andra situationer, tex i arbetslivet eller i skolan.

Utanför hemmet är jag en typisk ”glad skit”, jag skrattar åt andras skämt, uppmuntrar andras idéer och tankar, vill få andra att må bra. Jag ger mig snabbt om någon annan kommer med en idé eftersom jag utgår ifrån att andras idéer är bättre än mina egna. Detta kombineras även med en känsla av att ”jag har nog fel, så det är säkrare att gå på deras idé”.

Dessa två sätt att vara skulle vara optimala OM jag kunde lära mig att kombinera dem. Men var för sig är ingen av sätten bra. Det är lite skrämmande att jag efter skolan är slut ska arbeta med att leda och uppmuntra andra människor. Hur sjutton tänkte jag att det skulle gå? Förbaskade djungel och vara så svår!!

4 kommentarer leave one →
  1. 2009 Okt 08 9:39

    Jag känner igen det där.
    Jag är liksom flera olika personer i olika situationer.
    Sällan är och vågar jag vara JAG hela vägen ut. Anpassar mig till omgivningen för att smälta in även om jag vantrivs för det är ju inte JAG.

    Jag har också uppfattats som en ”glad skit” och det är något jag själv inte känner igen. Är jag? Jag som alltid känt mig så fel? Vill också att andra ska må bra runt omkring och är så noga med att framhäva andra före mig själv. Ändå är jag en jubel egoist! Självcentrerad. Så det händer ju (vilket jag förstår nu) att ibland så slirar jag iväg och blir bara ”för mycket”, snackar som en värsta väderkvarn i storm. Men lagom!? Kan knappt ens stava till ordet! Normal! ”som andra”….!
    Näe…..

    • 2009 Okt 08 13:25

      Exakt! Samtidigt kan jag acceptera att delar av bägge sätten att vara ändå är jag på något vis, och att dessa båda sidor skulle kunna bli väldigt bra om jag som sagt kunde kombinera dem. Min ena sida behöver mer snällhet och den snälla behöver lite mer ”jävla anamma”! Men nu är dessa två sidor bara två svårhanterliga ytterligheter.

      Jag är också otrolig självcentrerad och kan inte riktigt fokusera på något annat än vad folk tänker om mig, det jag säger, hur jag för mig, etc. I verkligheten har nog folk fullt upp med annat – hoppas jag! Men ändå är jag fast i att ständigt ifrågasätta mitt eget varande. Tråkigt och ett otroligt slöseri med energi som verkligen skulle kunna användas till något vettigare…!

  2. 2009 Okt 09 11:50

    ja fy tusan… det här med det sociala spelet är fan ingen lek. men du, var glad att du inte är autist istället. en adhd-person tror jag de flesta uppfattar som en glad skit med mycket energi. en autist är ju bara ”konstig och associal”. ok, hej generalisering men ja.. du fattar.

    fö tror jag ingen lägger märke till dina dagliga struggles, dom har nog fullt upp med sig själva, som du skrev. det finns ju så jävla många oskrivna regler om hur man ska bete sig så till och med den mest ”normala” människan har det kämpigt.

    jag spelar så jävla många roller dagligen så jag vet knappt om jag har nåt JAG. mitt jag är nog en kameleont. haha!

    • 2009 Okt 09 16:14

      F: Jag såg mig också som en kameleont förut, och var det nog också. Nu ”på äldre dar” har jag däremot börjat välja bort vissa människor som jag inte känner att det är ok för mig att kameleonta mig själv till. (Det där blev en mysko och spännande mening som jag hoppas att du förstår någonting av. För mig är det glasklart! 😛 )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: