Orolig

Mannen ska opereras och det känns inte alls bra. Eller, jag menar, han behöver operationen och det är bra att han får den, men hallå – det kan ju gå snett!!

Jag är jätteorolig över allt som kan gå snett, allt från att han får hjärtstopp under själva operationen till att han får komplikationer efter operationen. Alla mina funderingar slutar med att jag försöker känna efter hur det skulle kännas att behöva leva utan honom. Den känslan går inte att komma åt alls, för jag skulle bannemig inte KUNNA eller VILJA leva utan honom.

Det troliga är att ingenting händer. Prognoserna är bra, statistiken är bra. Samtidigt säger mina livserfarenheter att det inte går att lita på läkare, det går inte att lita på ödet, det går inte att lita på Gud, det går inte att lita på att livet ska hantera mig väl. Alltså blir oron mycket större än vad den behöver vara.

Jag försöker skärpa mig, intala mig själv om hur bra allt kommer att gå, för det kommer nog att gå bra. Samtidigt måste jag nånstans vara medveten om att det KAN gå åt helvete allt ihop, även om det inte är särskilt troligt.

Jag HATAR oro!