Ååååhhhh…

Mannen håller på att säcka ihop och jag kan inte hjälpa honom. Han går igenom en sån där grej som han måste reda ut på egen hand. Det enda jag kan göra är att stå bredvid, titta på, empatisera. Det svider att se honom så förvirrad och less på livet och samtidigt vara helt handlingsförlamad i sammanhanget.

Samtidigt blir man ju orolig för egen del. Alla beslut som andra tar får ringar på vattnet och berör de runt omkring. Vart lämnar det mig? Vart lämnar det oss?

Jag kommer självklart göra mitt bästa och stötta honom så mycket jag kan, men jag är rätt övertygad om att det inte är tillräckligt.