Flodhästar

Tidigare idag var jag inne på Fröken Å:s blogg och läste lite. Denna blogg har jag följt under en längre tid, jag tror till och med att det var en av de första ADHD-relaterade bloggar jag började läsa regelbundet. Under sommaren har jag varit dålig på allt som har med regelbundenhet att göra så nu var det längesen jag läste den sist.  Hur eller hur så ramlade jag över det här inlägget som Fröken Å skrev för några dagar sen. Jag kommenterade vilket är ganska ovanligt för att vara jag och när jag senare läste hennes svar på min kommentar blev jag först lite paff. Jösses vilket långt svar till mitt korta skitsnack…

Sen läste jag min kommentar och insåg – med fasa – att tonen i min kommentaren var en aning mässande och besserwisseraktig. KLUMPEDUNS! Vart kom den tonen ifrån? Den var inte det jag ville få fram i min kommentar egentligen men när jag läser den i efterhand ser jag klart att den kan misstolkas eftersom jag är klumpig som 100 flodhästar när jag försöker vara finkänslig som en katts morrhår…

Det här är ett dilemma för mig som poppar upp allt oftare känns det som. Mina flodhästar tar över och jag märker ingenting förrän det är för sent. Jag tyckte förr att jag var en social virtuos, att jag kunde klara av alla delikata sociala situationer med glans. Jag tyckte verkligen att jag kunde ta alla typer av människor och hantera och vända konflikter, yadda, yadda, yadda… Men nej, så är det inte!

Förr var jag väldigt mån om att vara omtyckt. Att någon tyckte illa om mig var det värsta som kunde hända mig. Jag fick ångest och blev stressad över att vara en av de bortvalda. Nu är jag mer: ”ta mig om ni vill, vill ni inte så gå nån annanstans så jag slipper se er!” Arrogant så det förslår, vilket är lite komiskt eftersom arrogans är något av det värsta jag vet hos andra…

Jag har också märkt att det är 100 gånger enklare för mig att vara hård och kall än medkännande och varm.  Förr var jag mycket mer förstående mot andra och trodde alltid gott om andras intentioner. Idag är jag precis tvärtom. Jag räknar med att bli besviken på folk och jag försöker räkna ut andras alternativa agenda. Det är inte en vändning jag trivs med hos mig själv. Men som sagt, det har blivit enklare att leva mitt liv så.

Hur eller hur, jag gissar att jag måste leva med mina flodhästar så länge jag har adhd. Det är väl bara att acceptera att finkänsligheten inte är något jag bemästrar. Förhoppningsvis finns det även användning för detta flodhäst-beteende någonstans och nu ska jag alltså bara hitta var detta någonstans är beläget…