Sjukhus – usch!

Frustrationen är väldigt hög efter flera dagar på ett sjukhus med MrP.

Jag har stressat som en gnu och stått till hands för landstingspersonalens dåliga arbetssätt och taskiga rutiner i hur många timmar som helst…Jourläkare får betalt för jouren men anhöriga ska snällt släppa allt när sjukhuspersonalen ringer.  Ska man däremot få dem på sjukhuset att agera får man snällt vänta i minst 2-3 timmar innan minsta initiativtagande kommer från någon av dem. Idag hade MrP:s byxor ”växt fast” i ett av hans sår och det tog oss TRE timmar att få en sköterska/undersköterska/alltiallo att komma och göra rent såret. Detta trots att han ligger på en avdelning, inte akutens vårdavdelning där han låg från början. Där kunde jag bättre förstå att det tog tid…

Jag orkar inte skriva mer om detta nu, för då slutar det nog med att jag bränner ner hela lasarettet, men en annan dag ska jag berätta mer ingående om hur dessa dagar har sett ut för oss anhöriga.