Hoppa till innehåll

Jag fattar…

2009 Aug 30
tags: ,

Min kropp försöker på alla sätt säga att jag inte mår bra, men jag gör vad jag alltid gjort bra – ignorerar signaler!

Den sista tiden har min mens slutat fungera som den ska, jag får ofta magkatarr, jag har haft migrän, jag har kort stubin, jag kan inte sova, jag har ont på lite nya ställen, jag har dålig hy, mitt hår ska vi inte prata om och jag har tappat lusten för det mesta – inte ens mat är intressant längre. Mat har bara blivit något jag måste ha för att komma vidare under dagen.

Jag fattar, jag är stressad. Jag har för mycket omkring mig och skolan kräver mer än jag har att ge. Jag har inte jobbat i sommar med planen att jag skulle varva ner under sommaren. Jo tjena. Det blev precis tvärtom. Eftersom ”alla” vet att jag varit ledig har jag blivit dragen i åt alla håll, och jag vill hjälpa och finnas till hands så jag vänder och vrider på mig tills jag går av. Jag lär mig inte av mina misstag på den fronten.

Mannen vill att vi ska åka utomlands. Om han bara visste hur gärna jag skulle åka utomlands! Men jag säger nej, för det enda jag ser är det stora hålet det skulle göra i min plånbok och jag orkar inte ha ett stort hål där. Det räcker med flertalet småhål som redan finns. Men jag vill åka iväg. Jag vill fly. Jag vill inte finnas tillhands längre. Jag vill få vara ifred, vara för mig själv, utan planer, förväntningar och krav.

Jag har varit deprimerad en gång. Jag ville inte tillbaka dit. Men nu känns det precis som att det är dit jag är på väg. Då är frågan – vad gör jag nu? Ska jag be om lyckopiller i förebyggande syfte så att jag klarar att fullfölja mina studier som det är tänkt? Ska jag köra på som innan och hoppas att jag klarar mig? Ska jag börja träna mer? Ska jag sluta dricka kaffe i hopp om att magen blir bättre? Ska jag tro att detta bottenläge bara är en tillfällig svacka som kommer att ge med sig så fort studie-rutinerna kommer igång igen?

Ååååh, så många frågor och så få svar!

Tankar på MrP fladdrar förbi i mitt huvud. Denna ständiga skuld som äter upp mig inifrån. Den tar död på mig, sakta men säkert. Jag är inte skapt för att ta hand om en sjuk person. Jag är för farao knappt frisk själv. Jag får inte heller ihop min ilska med den empati som krävs för att verkligen hjälpa någon i MrP:s situation. Alltså gör jag ingenting och det enda som finns kvar är skuld. Skuld, skuld,skuld.

Och sömnlöshet.

Alla dessa vakna timmar gör mig knäpp. På dagarna kan jag åtminstone fördriva tiden med att rensa garderober, laga mat, shoppa, tvätta… På nätterna blir det mer ohållbart.

När vi går och lägger oss somnar Mannen direkt när han lägger huvudet på kudden. Jag var sån förr. Sen jag började plugga funkar det inte alls. Jag ligger alltid minst en timme innan jag somnar – och då pratar vi om en  bra kväll. Andra kvällar kan jag ligga och vrida mig timmar innan sömnen kommer. Eller så blir det som ikväll då sömnen kom snabbt, men sen vaknar pigg och rastlös efter en halvtimme.

Jag vill sova. Jag vill njuta av en skön säng bredvid mannen jag älskar. Jag vill INTE sitta i det kalla ljusskenet av en kantig dataskärm ensam mitt i natten. Det får mitt liv att te sig än mer grått än vad det egentligen är.

Som sagt.

Jag fattar…

Jag är inte ok.

Sen då?

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: