Kall

Jag är kylig, nästan så pass att man kan missta mig för en död. Så kall är jag. Så pass lite empati känner jag för MrP. Jag känner inget.

Eller det är fel. Jag känner massor av saker när jag tänker på MrP: ilska, avsky, trötthet, illamående, yrsel, ensamhet, skam, skuld, … men ingen empati. Ingen mjuk del av hjärtat vill visa sig, inte heller någon vilja att underlätta eller hjälpa till. Jag vill bara att han ska försvinna.

Samtidigt så inser jag att jag inte kan bryta med honom helt. Jag kommer inte klara av att se honom förvirrad och ostadig på gatorna utan att gå fram och säga ”Hej” och hjälpa honom med medicinburkarna, glasögonen och annat. Det går bara inte. Så kall är jag inte, och det stör mig nästan att jag inte når hela vägen fram till att vara just så kall.

Han har glömt var pengar kommer ifrån nu. Så illa är det. Han minns inte längre att han måste gå till banken och HÄMTA pengar. När hans plånbok är tom ringer han till mig och undrar hur han ska kunna fylla på den. Detta kommer alltså från en människa som för bara några få år sen kunde räkna det mesta i huvudet, som drivit ett eget företag i 20 år, som följt med otroligt bra med ”teknikens under” vad gäller både datorer och mobiltelefoner. Nu minns MrP inte ens hur han ska göra för att svara eller lägga på med mobiltelefonen. Det spelar ingen roll hur många gånger jag förklarar hur han ska göra det.

Allt som rör MrP gör så fruktansvärt ont. Jag vill bara smita. Jag vill inte alls vara med om det här.

Paniken griper tag om hela mig när jag inser att detta kommer vara mitt liv i så många år till. Jag vill komma undan, så som Kosmos gör när han jobbar utomlands hela tiden. Jag hade ett måtto, förr, som var att de enda som säger att man inte kan ha kul hela livet är bittra människor som försuttit sina egna chanser. Nu är jag en av de bittra som sitter och muttrar över individer som Kosmos, över att han borde växa upp, bli lite stabil och hjälpa till mer, ”för livet är inte bara latjolajban hela tiden och det är på tiden att han inser det!”

Jag vill inte vara i den här delen av mitt liv, jag vill inte se fler personer pinas, plågas och förnedras av sjukdomar. Men samtidigt klarar jag inte att fly. Jag behöver vara här. MrP behöver någon, och någon råkar ha blivit jag. Frågan är hur länge jag klarar att göra det som krävs av mig, det jag behöver göra, utan att själv krascha. Vem hjälper mig när jag kraschat? Inte MrP i alla fall, och det är inte för att han är sjuk, utan för att han inte har gener med hjälpsamhet i sig. Precis som jag, uppenbarligen.

(Om du vill lära dig om parkinsons sjukdom, med ett mer sakligt textinnehåll, kan du läsa här.)