Hoppa till innehåll

Kall

2009 Aug 18

Jag är kylig, nästan så pass att man kan missta mig för en död. Så kall är jag. Så pass lite empati känner jag för MrP. Jag känner inget.

Eller det är fel. Jag känner massor av saker när jag tänker på MrP: ilska, avsky, trötthet, illamående, yrsel, ensamhet, skam, skuld, … men ingen empati. Ingen mjuk del av hjärtat vill visa sig, inte heller någon vilja att underlätta eller hjälpa till. Jag vill bara att han ska försvinna.

Samtidigt så inser jag att jag inte kan bryta med honom helt. Jag kommer inte klara av att se honom förvirrad och ostadig på gatorna utan att gå fram och säga ”Hej” och hjälpa honom med medicinburkarna, glasögonen och annat. Det går bara inte. Så kall är jag inte, och det stör mig nästan att jag inte når hela vägen fram till att vara just så kall.

Han har glömt var pengar kommer ifrån nu. Så illa är det. Han minns inte längre att han måste gå till banken och HÄMTA pengar. När hans plånbok är tom ringer han till mig och undrar hur han ska kunna fylla på den. Detta kommer alltså från en människa som för bara några få år sen kunde räkna det mesta i huvudet, som drivit ett eget företag i 20 år, som följt med otroligt bra med ”teknikens under” vad gäller både datorer och mobiltelefoner. Nu minns MrP inte ens hur han ska göra för att svara eller lägga på med mobiltelefonen. Det spelar ingen roll hur många gånger jag förklarar hur han ska göra det.

Allt som rör MrP gör så fruktansvärt ont. Jag vill bara smita. Jag vill inte alls vara med om det här.

Paniken griper tag om hela mig när jag inser att detta kommer vara mitt liv i så många år till. Jag vill komma undan, så som Kosmos gör när han jobbar utomlands hela tiden. Jag hade ett måtto, förr, som var att de enda som säger att man inte kan ha kul hela livet är bittra människor som försuttit sina egna chanser. Nu är jag en av de bittra som sitter och muttrar över individer som Kosmos, över att han borde växa upp, bli lite stabil och hjälpa till mer, ”för livet är inte bara latjolajban hela tiden och det är på tiden att han inser det!”

Jag vill inte vara i den här delen av mitt liv, jag vill inte se fler personer pinas, plågas och förnedras av sjukdomar. Men samtidigt klarar jag inte att fly. Jag behöver vara här. MrP behöver någon, och någon råkar ha blivit jag. Frågan är hur länge jag klarar att göra det som krävs av mig, det jag behöver göra, utan att själv krascha. Vem hjälper mig när jag kraschat? Inte MrP i alla fall, och det är inte för att han är sjuk, utan för att han inte har gener med hjälpsamhet i sig. Precis som jag, uppenbarligen.

(Om du vill lära dig om parkinsons sjukdom, med ett mer sakligt textinnehåll, kan du läsa här.)

6 kommentarer leave one →
  1. 2009 Aug 20 17:18

    Jag läser och vet inte vad jag ska skriva. Behöver kanske inte skriva annat heller än att jag läser och är här. Jag tycker inte du är okänslig dock. Men där finns mycket harm och sorg i dina ord. Jag känner igen orden och tankegångarna. Och samma dina känslor mot din bror, så som jag också känner ofta om min.
    Jag är tacksam Parkinson inte drabbat någon i min familj ännu…där finns tillräckligt med sjukdom och förvirring som det är.

    En kram till dig.

    • 2009 Aug 20 19:07

      Tack Judith! Du har helt rätt, du behöver inte skriva mer än just att du läser OCH har förståelse för hur jag känner och reagerar. Jag får det inte riktigt från resten av familjen… Eller det är fel, mannen förstår, men pappas systrar, mamma och brorsan förstår inte känner jag det som. Bloggen är min räddning! Det är här jag kan lätta på trycket, här är jag ”fri”. 🙂

  2. 2009 Aug 22 14:29

    Vad trist 😦
    Pratar du med någon oberoende om detta?

    • 2009 Aug 22 17:29

      Nä, inte mer än alla er som läser min blogg.
      Jag känner mig lite färdig med psykologer och terapeuter. Jag förstår dem inte och de förstår inte mig. De vill mest bara göra om mig. Men jag förstår din tanke… din omtanke, och jag tackar! 🙂

  3. 2009 Sep 11 23:41

    Här sitter jag och läser. Jag vill så gärna kunna skriva något positivt och uppmuntrande. Något som ska lätta din börda.

    Jag tror det är en slags inbyggd mekanism i oss, det här med att vilja förenkla, förminska, få andra att bli lite lättare till sinnes och gladare.

    Jag levde under nästan hela min uppväxt med en pappa som var sjuk i ALS. Det är en närbesläktad sjukdom till den din pappa har nu, tror jag. Jag var nio när han fick sitt besked om att han troligtvis skulle dö snart. Han var drygt trettio. Under smärta och lidande. Sjukdomen förlamade inte bara honom, utan hela vår familj. Den destruerade allt på något vis. Han levde tretton år, de fem sista på en långvårdsavdelning, helt förlamad och kunde inte prata. Det enda som funkade var hans eminenta hjärna.

    Några månader innan han dog bad han mig om dödshjälp. Jag var tjugotvå år då. Jag var så nära. Men kunde inte.

    Egentligen vet jag inte varför jag skriver om det här till dig nu. Det är ju inte till nån hjälp egentligen. Kanske vill jag bara att du ska veta att det finns fler som har haft liknande upplevelser. Det är fruktansvärda saker det här.

    Jag kan bara säga att jag känner med dig. Mer kan jag inte göra. Men mina tankar finns hos dig. Det vill jag att du ska veta.

    Varm kram från mig till dig

    • 2009 Sep 12 17:29

      Tack Birgitta!
      På något konstigt sätt känns det bättre att veta att andra sett, känt och upplevt det man själv går igenom. När livet är tufft känns det ofta ensamt fast man egentligen vet att man inte är ensam.

      Jag uppskattar det du skriver till mig. Din omtanke värmer och räcker långt!

      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: