Inte trygg
Jag har svårt att connecta med människor. Detta är lite av en nyhet för mig. Eftersom jag enkelt får nya vänner har jag utgått från att jag har lätt att få kontakt och lätt att känna samhörighet. Lätt att få kontakt, ja det må så vara men känsla av samhörighet? Nej, det är som att samhörighet inte ens finns i mitt vokabulär!
Jag är blyg och osäker. Jag väntar, iakttar och vill ”känna av”! Jag hatar att skuffas ihop med människor jag inte själv valt. När det kommer till främlingar har jag ett stort ”integritetsfält”. Kommer de nära vill jag helst backa undan – tänk om de rör mig! 😯
När det gäller människor jag själv valt är det precis tvärtom. Jag kan inte komma nog nära, kan inte vara nog mycket i centrum! Hela min livshistoria kan jag berätta för dem om de orkar lyssna och all min vaksamhet är som bortblåst! När jag valt ut mina vänner räknar jag dem till min familj, till min innersta krets. Hos min familj (läs MrsM) har jag oftast klarat att vara mig själv (även om hon velat att jag vore annorlunda). Alltså har jag kallt räknat med att mina vänner ska stå ut med mina nycker, humörssvängnigar och framförallt att mina vänner velat mitt bästa!
Jag tror det är därför jag blivit trampad på så många gånger, för att jag tappat min vaksamhet tillsammans med en del människor. Man vill inte misstro sina vänner…
Annorlunda 
Jag vet precis vad du menar och jag känner igen mig i varje ord du säger.
Speciellt svårt är det när det är ”blandade” grupper. Antingen tycker mina vänner att jag är ovanligt tyst och tillbakadragen, eller så tycker dom ”nya” att jag är en riktigt jobbig bladdrande, platstagande person.
Jag har ofta känt mig så kluven och inte förstått själv varför…
Men det är väl bara att acceptera. Jag behåller dom som gillar alla mina sidor, dom andra hoppar jag över utan större bekymmer. Det har sina fördelar att bli äldre, alla behöver inte gilla mig.
Kram
Känner igen…
Hos terapeuten har jag fått träna mig i att ”reglera”. Att inte antingen skruva på kranen så vattnet sprutar, alternativt inte sätta på den överhuvudtaget. Det är inte alltid lätt. Man får träna.
Ibland är jag hur extrovert som helst och ibland nästan folkskygg. Det är så obalanserat att det saknar motstycke. Men jag försöker tänka att det inte är så viktigt. Inget jag måste försöka jobba bort. Jag är ju bara sån. Jag får vara bara sån. Det får du med, tycker jag.
Kramar!
Vad skönt att läsa att ni också känner igen dilemmat.
När jag var ”ungdom” ansågs jag vara väldigt kontaktsökande, kallades ofta översocial. Jag kunde inte få nog av att umgås med andra och jag älskade att lyssna på andras när de pratade. Idag är jag tvärtom och umgås helst bara med folk jag känner väl och som jag kan vara mig själv med. Visst, intresset för andra finns där men är uppblandat med känsla av utanförskap, förvirring, stress…
Det är svårt att förklara, men ni kanske kan förstå?