Slutfört!

Nu är polisanmälan inskickad – äntligen! Den har vägt runt min nacke som en tung sten ända sen i februari någon gång. Jag har hela tiden vetat att jag måste ta tag i den men lyckats skjuta det arbetet framför mig tills nu. Jag hoppas verkligen att jag aldrig någonsin behöver göra någon mer polisanmälan för det tar på krafterna att försöka minnas allt som hänt de senaste 2-3 åren och inse alla saker man borde ha förstått långt tidigare. De där tecknen man tycker man behöver för att ”rycka in” och ta över någon annans liv har funnits där hela tiden. Man ser dem bara inte, eller så bortförklarar man dem.

Under tiden pappa var ihop med den här kvinnan så fanns det tecken. Ganska många till och med. Men jag valde den ”högre vägen”. Jag ville tro gott om henne, ville inte bli en klische-dotter som inte accepterar sin pappas nya kvinna. Jag ville inte tro på rykten utan göra mig en egen uppfattning om vem hon var. När jag väl träffade henne och tyckte hon var mysko så bortförklarade jag det hela tiden inför mig själv. ”Hon är nog bara blyg, hon bryr sig nog om pappa innerst inne, hon är nog bara missförstådd, om pappa har valt henne så kan hon ju inte vara så hemsk, då skulle ju pappa ha lämnat henne….”

När jag väl började fatta vad kvinnan hade för alternativ agenda försökte jag ta upp det med pappa men han försvarade henne ständigt. Så fort jag började prata det minsta negativt om henne reagerade han starkt åt motsatt håll. För mig kändes det som att jag hade två val och endast dessa två val: antingen pressa pappa att se henne som jag såg henne med risken att pappa skulle vända mig ryggen helt eller låta honom vara och invänta den dag då pappa själv skulle inse hur hon egentligen var. Jag valde det senare. Men när han väl insåg det vi andra sett ett bra tag var det för sent.