Fan, vad jag föraktar mig själv ibland…
Idag ska jag träffa MrP. Jag ska sitta på en uteservering med honom en hel eftermiddag och för några år sen hade det varit precis det jag önskat mig mest i hela världen.
Nu känns det bara tungt.
Tungt, motigt, anti, pinsamt.
Vi kommer inte att ha något att säga varandra. Den pinsamma tystnaden kommer att komma och gå. Jag kommer börja prata om triviala saker som hans tabletter och vädret. Inte om det som bränner inombords. Jag kommer att sitta och leta efter bekanta ansikten som går förbi som jag kan prata med istället för att behöva prata med MrP. Jag kommer skratta och vara glad med de andra, kommer vara sprallig och skämtsam och glittra. Sen går jag lågmält tillbaka till bordet där MrP sitter och försöker bete mig korrekt. Så där som jag fått för mig att en vuxen, omhändertagande och framförallt ansvarstagande dotter ska bete sig. Betyder inte detta att jag förvandlats till det MrP var?
När han har umgåtts med sin familj har har varit en typiskt KORREKT person. Han har varit med på skolavslutningar och födelsedagar och en massa annat mer, men den känslan jag fått av att han varit med är att MrsM tvingat honom att vara där då, eller att någon förväntade sig att han skulle vara där. Han har verkat mer intresserad av andra än sina barn; av att göra ett bra intryck på lärare, andra barns föräldrar – u name it. Men inte så intresserad av att göra ett bra intryck på sina barn. Kanske skulle han inte vara tvungen till det heller, kanske är jag hård och oförstående… Jag vet faktiskt inte.
Allt detta jag beskyllt min MrP för har jag då själv gått och blivit. Jag umgås inte med MrP för att jag vill, jag är rätt arg på honom om ärligheten ska fram. Men nu är han sjuk och ilska mot en sjuk person ”passar sig inte riktigt”… Alltså gör jag saker som är korrekta, som det förväntas av andra att jag gör.
Jag är ett enda stort svek mot mina egna ideal.
Det suger!
Annorlunda 
ADHD är ju oftast ärftligt….det är inte så att din pappa också kan ha drag av det?
Därav hans sätt att vara då du var yngre?
Men främst. Jag tror du kommer ändå känna glädje så småningom att du ändå gör detta för din pappa nu.
Du umgås och hjälper honom och det är något att vara tacksam och glad över. Du gör det för hans skull. Du är osjälvisk och det ska du absolut inte förakta.
Jag tycker det är vackert det du gör.
Ta vara på den tid som är. Tids nog är den borta. Men då kan du tänka tillbaks och minnas….du umgicks ändå med honom även om han var sjuk i Parkinson och det var jobbigt. Du glädjer honom men stund. Du ger av dig själv.
Varm kram och önskar att ni får en fin stund tillsammans
Tack för de snälla och uppmuntrande orden!
Jo, jag tror nog att pappa också har adhd. Som mest övertygad om detta blev jag när han bodde själv efter skilsmässan… Han packade inte upp sina väskor/lådor på flera månader och levde i ett ständigt kaos och verkade dessutom tycka att det var helt ok! Han hade inga rutiner överhuvudtaget under den där tiden heller…
Det kan kanske vara en förklaring till våra likheter, men jag har ändå gott och blivit något jag lovat mig själv att inte bli…
Vi fick en ganska bra dag, trots allt. Tack vare att jag kunde skriva ner saker här var det lite lättare för mig att förhålla mig till situationen när jag väl var på plats. Jag känner mig ofta falsk i relationen till pappa för att jag drömmer mig bort, för att jag pratar om annat än det som jag kanske BORDE prata om osv. Men jag ska försöka ta till mig din mer positiva inställning till mina gärningar… 🙂
Åter igen – TACK!
Jag tänker…vad är det som man ”borde” prata om. Ibland är själva orden inte allt vad som sägs. Många människor har problem med att kunna/våga formulera sina innersta tankar och känslor. Kanske i synnerhet som man inte har en nära relation till vederbörande, men tycker att man borde ha det. Eller önskar att man hade det.
Att mötas, kan man göra på så många olika sätt. Jag tycker det känns bra att ni överhuvudtaget tog er möjligheten att nu göra detta. Utifrån osäkra förutsättningar. Modigt och kärleksfullt!
kramar
Ibland gör man ju saker bara för att man känner att man borde? Det är väl så vi funkar och har fungerat hela livet..det visar sig på lite olika sätt bara beroende på var i livet man är..
Ha en fin kväll!!
Tack! JAg ahr samma svårigheter som du. Jag ahr lättare för att umgås med min familj när jag har utomsående omkring mig, då smärtar inte den sjupa sanningen lila mkt, och de outtalade orden som aldrig kanske blir sagda. Min strävan efter att vara uppriktig och kärleksfull mot människor går ofta omkull i relation till min egen familj, det går bara inte. De känner till min litenhet, mitt behov av deras bekräftelse, deras kärlek och framförallt deras blick. Men ger inget, tyvärr. Jag ahr insett att det är lika svårt för de, att de brottas med samma svårigheer som jag, men kanske på lite olika sätt.
Mina syskon får mig ofta att känna mis som den adhd typ jag är och att jag aldrig gjort ett vettigt nåt i hela mitt liv, jämfört med de som har allt. Mina föräldrars skam äver mina misslyckanden har också legat som ett filter över min existens.
Nu har min frigörelse startat, har kämpat i åratal med den, och jag tänker inte ge upp. Jag är bra och jag duger precis lika bra som ngn annan, även om jag är nykter alkoholist, dras med mina diagnoser, mitt i mina egna ögon misslyckanden m.m.
Jag bara babblar nu, men ditt inlägg väckte en del känslor hos mig. Jag tycker du gör det så förbaskat bra, och jag lyssnar till din förtvivlan, även om du inte kan känna igen dig i min litenhet inför min egen familj.
Det märkliga är att mina syskon i det stora hela är ganska rädda för mig, för mitt arbete med mig själv som inneburit så mkt nakna sanningar och min ärlighetssträvan och mod. De är rädda för att de måste ta del av sanningar om de själva, trots att jag aldrig skulle göra se mot de, precis som om jag vore allsmäktig. Jag går in för att förstå mig själv idag, inte min omgivning. Jag har precis som du släppt en hel del på kontrollen. Nu skriver jag utan att kolla efteråt, få se hur det känns…
🙂
Tack alla för de snälla och värmande orden! Jag är antagligen lite för hård mot mig själv. Ni säger att jag gör något bra, något kärleksfull och något modigt! Själv såg jag bara svek och besvikelse. Nu har ni tröstat och uppmuntrat mig så pass att jag själv kan se att jag gör något bra. Jag kanske inte alltid gör det med ett muntert och lätt hjärta – men vem har sagt att livet ska vara glatt och muntert hela tiden?
Tristess:
Jag känner igen mig till viss del i din litenhet inför familjen. Jag har känt samma sak. Jag får tex höra att jag är ”lite känslig”, ”lite lat”, ”lättpåverkad”, ”lite hetsig”, osv. Alla dessa epitet har säkert passat på mig någon gång i mitt liv, men familjen har inte följt med mig i den utveckling jag har gjort de senaste åren. De ser mig som något jag VAR förut, medan jag ser mig mer som den jag vill BLI sen. Vi börjar väl kunna mötas lite halvvägs, men det är och har varit en krokig och guppig resa kan jag säga…