Dagen efter

Idag är det verkligen dagen efter. På alla plan dessutom. Som vanligt dagen efter så känner jag mig inte bara trött och sliten utan också nedstämd, irriterad och rastlös i själen.

Gårdagkvällen var trevlig och alla höll en bra nivå på drickandet. Ska erkänna att jag är lite förvånad över det, trodde faktiskt att någon skulle spåra ut under kvällen, men nej.

Midsommarfirandet var tänkt som en lättsam dag med sill,potatis och nubbe till lunch och lite grillning på kvällen. En ganska ordinär midsommarafton skulle jag tro… Jag skulle fira midsommar med MrsM och jag fick som vanligt lite lagom dåligt samvete över att jag inte hade kollat med MrP vad han skulle göra.

Den biten löste MrP alldeles på egen hand då han ringde på min dörr precis när jag och mannen skulle åka iväg till festlokalen. Han hade klätt upp sig, kammat sig – helt enkelt verkligen ansträngt sig för att bli fin! Det gjorde ont i ett dottershjärta att se honom så tillsnofsad men inte ha någonstans att ta vägen. I den här Byhålan är nämligen allt stängt men MrP hade missat det och tagit tåget från sin lilla Byhåla till den här…

Han fick komma in och sätta sig på balkongen och röka lite och sen fick han en handduk av mig då han svettades mycket av sin medicinering. Vi kom så klart för sent till festen, ville ju inte köra iväg MrP på en gång. MrsM ringde och frågade var vi var och varför vi inte hämtat upp henne ännu… Dåligt samvete igen…

Väl på festen mådde jag rätt bra. MrP hade sagt att han skulle till någon fest på kvällningen så han skulle inte vara helt ensam och övergiven. Mannen och jag kunde slappna av och umågs med folk och äta i lugn och ro. Efter sill-lunchen och lite lekar blev det faktiskt lite dö-tid på festen så då passade jag på att ringa MrP igen. Han var fortfarande ensam. Han satt på en parkbänk och ”vilade” lite.  Det dåliga samvetet kom tillbaka igen. Jag och mannen lämnade festen för att umgås med MrP en stund.  MrsM gav mig en liten besviken blick – ni vet, en sån där blick där hon försöker dölja att hon blir ledsen men inte lyckas riktigt… Åter igen vaknar det dåliga samvetet hos mig.

Mannen tog till slut kommando över situationen och övertygade MrP om att följa med oss på festen. Jag skämdes över att jag inte tog det beslutet. Jag vill hellre låta MrP sitta själv på en parkbänk på midsommar än att behöva konfronteras med hans sjukdom på självaste midsommarafton. Visst låter jag som en underbar dotter? 😦

Jag försöker verkligen ta till mig att han är sjuk. Men ibland vill jag bara få glömma all skit som blivit sen han blev sjuk. Jag vill glömma alla taskiga val han gjort på grund av sjukdomen, alla taskiga konsekvenser sjukdomen givit honom, MrsM, Kosmos och mig – GLÖMMA! Igår var en sån gång. Jag ville låtsas som att min ursprungsfamilj inte är trasig, att jag inte behöver väga varje beslut på guldvåg,  att varje beslut jag tar på något sätt inte behöver blir ett val av någons sida, att MrP inte har parkinson, att hans tillstånd inte blir sämre varje dag, att det inte finns något botemedel… Men det sket sig.

Det här är hur mitt liv är nu och så kommer det att vara i resten av mitt liv. Kan man börja undvika alla ”familjehelger”? Bara sluta fira midsommar, jul, nyår, alla helgona, osv? Det skulle verkligen göra mitt liv så mycket enklare…!