Svart själ

Idag är det tungt. Gråtklumpen i halsen vägrar ge med sig. Samtidigt vägrar jag gråta.

Det verkar som att hela mitt väsen säger nej nu. Till allt.

Tentaplugget har jag lagt av med, jag kunde ändå inte fokusera och då lär jag mig inget hur mycket jag än läser. Jag har bestämt mig för att ta den vid omtenta-tillfället i augusti. Då har jag hela sommaren på mig att ta igen det jag missat vid flytten. Jag kommer ändå ta mig till skolan och göra ett försök på tentan, men inte för att ta poängen utan för att få se hur den är upplagd så jag är bättre förberedd vid nästa tillfälle.

Varje dag åker min pappa in till den här byhålan jag bor i för att träffa folk. Jag har sagt att han ska ringa mig när han är i stan så kan jag möta upp honom. Han ringer aldrig, vilket jag igentligen VET att han inte gör, men på något sätt känner jag (åtminstone inför mig själv) att jag slipper undan ansvar pga att han inte ringer. Att bollen ligger hos honom och när han inte ringer finns det inte så mycket för mig att göra. Men han är sjuk, parkinson gör att han har svårt med mobilen och minnet sviker honom också så han minns inte ens att vi kommit överrens om att han ska ringa. Idag känner jag mig mest som en skurk för att jag halvt medvetet undviker honom.

Jag borde ringa honom, jag borde ta kontakt, jag borde hälsa på honom, jag borde påminna honom om medicinerna, jag borde ligga på mer angående god-man-ansökan som ”aldrig” blir godkänd, jag borde kontakta hans läkare och sätta mig in mer i hans situation… Jag borde så mycket men klarar så lite. Antagligen är det väl så att om jag bara gjorde sakerna istället för att sitta och tänka på att jag borde göra dem så skulle det gå åt mindre energi…

Jag fick ge ett tråkigt besked till min bästa vän också, jag tänker inte gå in på vad det handlar om men hon tog det väldigt mycket bättre än jag. Det var ändå tråkigt och framförallt jobbigt att prata om. Jag började gråta till och med, vilket för andra kanske inte är något konstigt, men för mig är det en stor grej. Att gråta när folk kan märka det menar jag. Gråter gör jag emellanåt och jag kan prata om att jag HAR gråtit, men att gråta här och nu tillsammans med eller inför någon gör jag bara inte. Förrän idag då uppenbarligen…

Jag vill vara stor och stark. Jag gillar att kunna se mig själv som en sån person. Men idag… bara liten och klen…