Hoppa till innehåll

Saknad lyx

2009 Maj 25

Idag saknar jag lyxen att få vara arg på MrP.

Med en MrP som är kroniskt sjuk i en sjukdom som dessutom inte går att bota tappar man den lyxen. Man vet nämligen inte när sista dagen är här… MrP är inte på något sätt döende pga sin sjukdom, men han ramlar ofta och slår sig illa, och han blir ständigt sämre. Då påminns man ständigt av hur kort tid det KAN vara som han finns med. Hjärnan är redan på väg bort från honom…

Jag började leta youtube-klipp igår som var sånger skrivna till olika MrP. Ingen passade riktigt bra på vad jag kände. Idag förstår jag varför – jag är mest arg och besviken på MrP. Det finns inte så många sånger som handlar om en sån far-dotter-relation, allt är gulligt och pluttinuttigt… MrP och jag har säkert varit det en gång, men jag minns inte när det skulle kunna ha varit…

MrP har nästan alltid prioriterat allt och alla andra än sina barn. När han har umgåtts med sina barn är det för att vi (eller MrsM) antingen tjatat oss till det eller tvingat honom. Nu när livet har gått åt helvete för honom räknas det kallt med att ”hans barn” ska fixa, dona och hjälpa. Det jag redan märker är att det inte spelar någon roll hur mycket jag skulle vända ut och in på mig själv, andra kommer likt förbaskat anse att det inte är tillräckligt.

MrsM försöker pracka på mig hennes syn på MrP:s livssituation. Hon kan inte hantera att jag inte tycker att han behöver ses till varenda dag. Hon kan inte ta att jag väntar på att han ska höra av sig till mig ibland. Hon daltar med honom så han blir sämre än vad han är men jag säger inget om det. Av någon anledning är jag tyst – jag som inte kan vara tyst i vanliga fall.

Jag har ingen som helst lust att offra hela mitt liv för sjuka MrP som i sitt friska läge inte kunde ta av sin tid och skänka till sina barn. Jag vet att han jobbat hårt för att vi skulle ha det bra, men ärligt talat – jag skiter i saker och pengar. Jag ville hellre ha haft MrP:s engagemang .

MrP har ljugit och bedragit MrsM. Inte bara en gång… De är skilda nu. Ändå försvarar MrsM MrP:s agerande. Det gör mig tokig. När ska hon känna avsky? Vad behöver han göra för att hon ska reagera?

När MrsM och MrP umgås (vilket är när hon åker till honom och hjälper honom med det mesta) beter de sig fortfarande som ett gift gammalt par. Hon hunsar honom och tar hand om honom på samma gång. Passiv aggressivitet kanske? Hur eller hur så är det skitsurt att sitta emellan och lyssna på dem. Åter igen säger jag ingenting. Jag försöker istället kompensera genom att skämta med MrP och få honom att skratta – få honom att glömma parkinson för några sekunder. Är det inte därför man hälsar på en anhörig? För att avbryta den sjukes vardag- vilket i MrP:s fall är en ständig kamp med parkinson-spöket? MrsM tjatar om mediciner… och räkningar… och städning…

Igår slog det mig.

Jag kan bara lyckas hjälpa MrP på mitt sätt.

MrsM:s relation till MrP är helt annorlunda från min relation med honom. Jag kommer aldrig att bli som MrsM, jag kommer aldrig kunna hjälpa honom på MrsM:s tidsplan, på MrsM:s sätt, på MrsM:s initiativ. Om jag överhuvudtaget ska kunna hjälpa honom måste jag få hitta min egen väg.

Måste livet vara så himla komplicerat?! 😦

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: