Flytten så gott som klar

Jag har i stort sett packat upp alla lådor. Vissa garderober är dock sprängfyllda med skrot, men det är de från och till annars också.

Idag var jag och hälsade på hos MrP. När jag är där försöker jag vara uppmuntrande och stöttande, men jag blir lika nedslagen varje gång. Han är så dålig och jag kan inte göra något. Han tynar bort. Det verkar vara den röda tråden i mitt liv – att mina nära ska plågas till döds medan jag tvingas titta på. Först ut var farfar, sen mormor, sen farmor och nu även MrP. Livet är inte rättvist.

Relationen  jag har med MrP är komplicerad. Om han hade varit frisk hade jag nog inte ens velat ha kontakt med honom för jag tycker egentligen att han har varit för självisk och oansvarig gentemot sina närmaste. Men nu är han sjuk, han behöver andra för att klara vardagen och jag KAN INTE sluta bry mig om. Ingen är värd det liv han har fått. Min känsla för MrP pendlar ständigt mellan ilska för att han misskött sig, en oro för att han ska ramla och slå sig, en misstro till hans intentioner, en frustration över nutiden och en rädsla inför framtiden.

Jag vill spola tillbaka bandet (tiden) samtidigt som jag vill spola fram.

När jag satt på bussen till MrP spelades en låt på radion som på vissa områden kan appliceras på min relation med MrP: