Jag blir så frustrerad
2009 Maj 07
Idag är jag less, irriterad och trött på BAKÅTSTRÄVARE och NEJ-SÄGARE. De borde bannemig få straff för att de är rigida och trögtänkta. De sabbar för hela dess omgivning och ändå går de hem med ett leende på läpparna och känner att de gjort något bra.
Det jag råkat ut för är en omröstning inför en positiv förändring för väldigt många, men nejsidan blev för stor och allt föll som ett korthus!
Varför är en del så fruktansvärt rädda för förändringar? Är de rädda att de ska få de för bra eller? ”Njae, det här vet jag inte vad det är så det är nog farligt”
Ja, vad säger man?!
3 kommentarer
leave one →
Annorlunda 
Jo tyvärr är nog det rätt vanligt. Har själv varit sådan men försöker ju ändra mig.
Känns liksom som om det nya kan bli värre. Bättre ha det gamla tråkiga dåliga för det kan jag i alla fall. Det nya vågar jag inte för man vet ju inte hur det blir. Det kan ju bli värre även om oddsen är mer troliga det blir positivt.
Och så någonstans där bak också…är jag verkligen värd något bättre?
Fast det är klart. Det finns ju dom som säger nej bara för att man ska säga nej också och vara emot allt och vägra ändra på det invanda och tycka allt är så jäkla bra fast dom egentligen bara tror sig tycka det för att jävlas lite med andra så har dom fått styra och ställa lite.
Den första tanken du nämner förstår jag helt och fullt, särskilt delen som är ”förtjänar jag verkligen något bättre?” Men det jag råkade ut för häromdagen var från den andra kategorin du nämner. Såna som vill jävlas, styra och ställa och sen sitter och hånler mot oss med förväntningar på förändring… Typ med minen ”hehehe, där fick ni!” Fast så där lagom återhållssam så att de inte behöver bli konfronterade om det…
Jaja, jag får väl se det som att de också har rätt att vara nöjda med sig själva ibland, även om jag inte förstår dem! 😛
Rädsla för förändring är ibland förbundet med, ”jag vet vad jag har men inte vad jag får”. Och det brukar enligt min erfarenhet cementera.
I synnerhet när den här rädslan även gäller tillstånd, som egentligen inte funkar längre, men bär med sig en illusorisk form av trygghet, trots att den kanske till och med är destruktiv och nedbrytande. Den blir ett försvar att gömma sig bakom. Och den bromsar ut den personliga utvecklingen och växandet som människa, tror jag. Den krymper ens världsbild och perspektiv.
Tyvärr stagnerar den och omöjliggör omständigheter, som visserligen ibland kan tyckas riskabla och farliga. Men Den förlamar och krymper livsbetingelser och fråntar oss möjligheten att uppleva livet mer mångfacetterat.
Oavsett om vi som ändå vågar förändringar utanför den lilla ”lådan”, tar beslut som sen visar sig vara mindre bra. Men då finns fortfarande möjligheten att använda sig av erfarenheten och utifrån den ta nya beslut och prova andra vägar.
För mig är det att leva mer fullt ut. Jag vill inte bli bitter och sitta på ”hemmet” på gamla dar och ångra alla misstag jag inte gorde…
Glöm inte att du bär på en kraftfull kreativitet som inte måste kväsas eller formas om. Du har en tillgång, en begåvning som inte är alla förärat. Våga vara den du är och gör din livsväg, till en upptäcksfärd, tycker jag.
Kram!