Självkänsla och utanförskap

Där har ni ledorden i mitt liv, mina två stora problemområden. Dessa har jag fajtats med hela min uppväxt och även en hel del under mitt så kallade vuxna liv. Problemet ökades dessutom av att jag inte förstod att jag hade dessa problemområden… Jag trodde på allvar att jag var stark, envis och självständig. Att jag inte var ett dugg annorlunda och att problemen låg hos ”de andra”. Det var de andra som var ignoranta, burdusa, egocentriska och allmänt oförstående. Inte förrän de senaste åren (kanske 5 år om ens så många) har jag förstått att en stor del av problematiken ligger hos mig själv. Inte bara hos mig själv – puckon finns det gott om – men jag insåg ju inte ens att jag hade en del!

Jag inser samtidigt att detta inte är hela världen. Att jag inte är likadan som alla andra och att jag reagerar på andra saker än andra gör är inte hela världen. Idag inser jag det. Idag kan jag önska att jag vågat bjussa mer på mig själv tidigare. Att jag vågat vara jag utan att sönderanalysera varenda detalj och varenda steg jag tagit. ”Vad händer om jag gör så här, hur reagerar andra om jag säger det här, hur känner andra om jag skojar om det här?” Behöver jag nämna att min spontanitet och  initiativförmåga drunknade i analyser och att det sällan blev något gjort?

Jag önskar ofta att mina föräldrar agerat annorlunda mot mig. Att de uppmanat mig att vara spontan och lekfull som barn istället för att säga ”så sitter man inte, så säger man inte, så gör man inte”.

Om allt detta varit annorlunda förr så hade jag kanske haft det lättare nu. Men nu är jag fellärd från början och jag jobbar i ständig motvind. Jag har svårt att släppa in andra (för jag känner mig sårbar efteråt), jag har svårt att bjussa på mig själv, jag har svårt att vara spontan (för jag känner mig dum efteråt) och jag avundas de flamsiga och galna – de som är vad jag var innan jag fick för mig att det var fel.

Jag har letat efter mig själv så länge nu. Samtidigt har jag nog hittat mig själv för längesen men inte kunna acceptera det jag som jag hittade. Så den tiden jag har trott att jag letat efter mitt innersta har jag nog snarare försökt ändra det jag hittade för att det bättre skulle passa in i den bild som jag fått för mig att jag borde vara. Jag säger ibland att jag känner mig som bollen som ska ner i ett fyrkantigt hål som den där leksaken man hade som riktigt liten. Jag trodde att anledningen till att formerna var fel låg hos andra – att andra ansåg att jag inte passade in. Nu tror jag snarare att det är jag som ansett att jag inte passar in. Jag har trott att det inte ska gå utan att försöka. Kanske är inte hålet fyrkantigt trots allt, det kanske bara är jag som uppfattar det som fyrkantigt? Kanske passar bollen och hålet varandra perfekt – det gäller bara att våga försöka!