Hoppa till innehåll

Saknar min bättre hälft

2009 Apr 14

Mannen är verkligen min bättre hälft. Utan honom är det bara den dysfunktionella hälften av mig kvar. Tillsammans är vi ett radarpar, men på var sitt håll funkar ingenting. I alla fall inte där jag är. Utan mannen kan jag inte ens ta beslut om vilket ben som ska gå först. Eller ”kan” är väl fel, det är klart jag KAN, men ändå…. jag kan inte.

Det är inte bara det där praktiska som inte funkar utan honom. Rent känslomässigt är jag också halv. Allt roligt är bara hälften så roligt, allt tråkigt är däremot DUBBELT så tråkigt! Hur kan det ena bli halverat och det andra dubblerat?

Åååh, livet är så grått och tråkigt utan honom!!

Hela mitt liv har jag varit rädd för att bli beroende av andra människor. När jag har märkt tendenserna till ett överberoende av en person har jag automatiskt sprungit åt andra hållet. Nu är det inte så. Jag vill inte springa åt andra hållet. Jag vill till samma ställe dit han är. Jag vill hänga honom i hasorna överallt och aldrig mer behöva vara utan honom.

Det här är stort. Jag erkänner att mitt liv är bättre tillsammans med någon annan – med honom! Nu känner jag mig sårbar som sjutton och darrar som ett asplöv. Ska jag bli utnyttjad, ska jag bli sårad, ska jag bli överkörd? Jag tror inte det om Mannen. Han är trygg. Han är stabil. Han är bra. Jag vet ju detta, jag är gift med honom, ändå är jag så rädd för att visa mig mjuk och … sårbar…

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: