Äktenskap

Äktenskap är inte så lätt alla gånger.  Samtidigt är det en otrolig trygghet att ha någon vid sin sida. Att ha någon som längtar efter mig när jag är borta, som tar hand om mig när jag är nere. Lite mindre tryggt och mera jobbigt är det tyvärr när jag måste ge tillbaka. Fasen, jag är ju helt värdelös på att vara fru! I alla fall den sortens fru som det känns att jag ”borde” vara. Förstående, tillbakadragen, stöttande… Det är inte jag nånstans!

Jag är en egotripp. Jag vet det och jag skäms för det. Men så är det. Den som gifter sig med mig får ta den sidan också. Jag vill vara allas glädje – förutsatt att jag inte behöver jobba för det. Idén om villkorslös kärlek passar mig ypperligt, men dessvärre finns den inte. Alltså måste jag anstränga mig. Det suger. Jag vill bara ha, ha, ha.

Nu har jag turen att ha hittat en man som tål mig som jag är. Men hur länge då? Och under vilka förutsättningar och villkor? Som läget är nu finns bara ett villkor, eller i praktiken 2. Men det som mannen själv satt upp är att om jag börjar röka igen åker jag ut. Alltså kommer han se det som att den dagen jag tar och börjar igen vill jag inte ha honom mer. Det är inte lite press det inte! Speciellt inte när det är cigaretterna som hållt mig ”sane” större delen av mitt liv. Nu kör jag utan cigaretter och se hur bra det går… inte!

Jag har målat in mig själv i ett hörn. När jag träffade Mannen ville jag vara så mycket bättre än vad jag var. Så jag gjorde allt för att bli det. Nu, några år senare, inser jag att jag faktiskt inte är bättre än jag var då, jag har bara lurat mig själv. Jag måste dessvärre ge Mannen rätt. Människor förändras inte. Vi är vad vi är. Sure, vi utvecklas och blir smartare, men grunden – kärnan av oss – är densamma.

Jag är en spelevink, inte seriös alls. Jag är en galenpanna, inte strukturerad. Jag är obstinat, inte medgörlig. Undrar om han insåg det när han friade. Vad händer om han inte insåg det men inser det nu?

Jag är så rädd för att förstöra det som är bra. Är rädd för min egen utveckling för att det inte ska ”gå hem” hos Mannen. Inte för att jag är rädd för Mannen utan för hur det påverkar vår relation och vad som då kommer att hända med den.

1000 frågor och inga svar – precis som vanligt.