Perception
Jag har svårt att ta andras förväntningar på mig. De andras förväntningar på mig kommer från hur andra uppfattar min person. Ofta känner jag att jag missuppfattas.
Jag uppfattas som lättsam fast jag är svår.
Jag uppfattas som vänlig fast jag är elak.
Jag uppfattas som öppen fast jag är feg.
Jag uppfattas som hjälpsam fast jag är egoistisk.
Jag uppfattas som snabb fast jag är slö.
Jag uppfattas som smart fast jag är trög.
Alla dessa missuppfattningar om min person gör att det blir i stort sett ohållbart att samspela med andra. Under några år ignorerade jag min egen uppfattning om mig själv och gick helt på vad andra ansåg om mig. Deras syn på mig är uppenbarligen betydligt trevligare än min egen. Detta gav efter ett tag en depression och människorädsla.
Fortfarande kan jag se att min uppfattning om min person inte är hälsosam och det är just det jag jobbar med att förändra – min egen syn på vem och hur jag är. Detta är nog svårt i min ensamhet, men det blir 100 gånger värre i samspel med andra. Då påverkas min självbild dels av vad andra anser om mig, men även av hur jag står mig i jämförelse med andra människor. Om jag tex umgås med en person som idrottar mycket inser jag genast hur rätt jag har om att jag själv är lat, bekväm och slö. Genast måste jag modifiera min självbild. Hela tiden!
Jag fungerar bäst med människor som jag knappt känner. Där får jag möjligheten att vara vem som helst. Jag kan leka med min personlighet och vara precis vad och hur jag vill. Men så fort de andra ”fått en bild av mig” och vill försöka sätta in mig i ett fack går allt snett. Jag passar inte i fack. Jag kan ena gången vara förstående och medkännande för att nästa gång vara hård, kall och helt sakna empatisk förmåga. Ett skämt som jag skrattar gått åt ena gången kan få mig att explodera av ilska nästa gång.
Jag har ofta löst mina sociala svårigheter med att flytta mycket, byta jobb ofta, byta kompisgäng ofta, osv. Nu ska vi flytta igen – hem till Byhålan. Självklart kommer funderingar över om jag flyttar från något eller om jag flyttar till. Jag vill gärna tro att jag flyttar till något – det välkända och det trygga. Jag kommer hem igen och kommer att umgås med människor som känt mig sen jag var barn. Som har sett min utveckling genom alla år och som fortfarande tycker att jag är värd deras tid. Vilka känner mig bättre än dem? Vilka kan göra en bättre bedömning av min person än dem?
Det positiva med att ha flyttat runt mycket och själv varit dålig på att hålla kontakten med gamla vänner är att de där människorna som inte riktigt brydde sig – de som jag umgicks med av bekvämlighetskäl mer än att vi gillade varandra – har försvunnit. Jag sörjer dem inte och saknar dem inte. Däremot kommer det bli jobbigt att träffa dem när vi väl landat i Byhålan. Människor har en förmåga att vilja umgås bara för att jag flyttat tillbaka – fast vi uppenbarligen inte har mycket gemensamt – och jag har svårt att säga nej. Jag säger ja och sen hittar jag på en taskig lögn om varför jag inte kan komma, då bokar vi en ny kväll och då säger jag åter igen ja för att sen hitta på en dålig löng igen för att jag inte kan komma, osv. ”Kan inte andra bara sköta sitt” är en tanke som dyker upp i mitt huvud, fast samtidigt vill jag ju inte alla ALLA ska sköta sitt. Då blir jag ju alldeles ensam!
Människans perceptionsförmåga är ett gissel. Det var mest det jag ville säga…
Annorlunda 
Åh, jag känner alltid igen mig så i det du skriver.
Jag har alltid uppfattats som social och glad tex medan jag själv föredrar stillheten hemma och isolerad för mig själv. Jag har trott jag själv är social bara för att jag ändå med rätt okända kan funka ok men så fort jag lär känna några mer så spårar det ur och konflikter kommer och min irritation och vilja att bara fly till min egen trygga vrå kommer.
Jag hatar egentligen när min psykolog säger jag är social, inte är en beroende, inte är det ena med det andra utan att det bara är min egen uppfattning om mig själv! Jamen då är det väl jag om det är min uppfattning? Eller?
Jag fattar ta mig fan inte det här livet. Och ajg slits som f-a-n just nu med om jag är ADHD eller inte. Ska jag äta medicin eller inte osv. osv.
Jag vet ta mig fan inte men orkar inte må som jag gör heller med denna inre stress som gör att min kropp mår dåligt också. Inte bara skallen.
Hur gör man????
KBT funkar inte på mig. Har varit på det i snart 2 år och blir ju inte bättre. Bara ”uppfattar” mig själv bli sämre!!! Men det är väl fel uppfattning det med för andra uppfattar mig inte så!!!! Herre Gud……Vad är jag????
Problemet verkar för oss två vara att vi lärt oss att se oss själva fel. Det innebär dock inte att andras sätt att se på oss är rätt. Alltså står vi här och trampar, med feluppfattningar från alla håll.
Vad gäller KBT:n (som jag själv inte provat): Kan det kanske vara så att du uppfattar att du inte blir bättre, vilket ger dig ännu ett ”bevis” på att du är ”dålig”? Är du kanske till och med så skevt funtad som jag – att du omedvetet vill misslyckas för att visa världen att du hade rätt? (Ingen aning vad jag pratar om vad gäller KBT vill jag starkt betona.) Det jag menar är att våra skeva tankemönster har formats under hela vårt liv ( i mitt fall 31 år) medan KBT-träningen i ditt fall hållt på i två. Är det så konstigt att det inte fungerar efter så (i jämförelse) kort tid?
Jag har inget tålamod. Det var nog det enda min psykolog och jag kunde enas om. Jag är otålig, ”hade inte tid att vara deprimerad”… Han blev arg på mig för att jag inte accepterade mina diagnoser, jag blev arg och frustrerad för att han inte fattade att allt tog för lång tid. Det gick som det gick.
Ge inte upp – fortsätt kämpa – om du kan!
Där är vi åter igen lika för mitt tålamod är så gott som lika med noll och det är nog säkert därför jag inte ser den förändring som JAG vill se för det tar för lång tid.
Jag hör detta jämnt tycker jag men jag kan liksom inte ta det till mig. ”Jag är annorlunda” ”Jag kan nog baske mig” Jag ska visa er”
Exakt, du har så rätt!
Det är nog så….att jag också ska omedvetet vill misslyckas för att visa hur dålig jag verkligen är.
Och Herre Gud så deppig jag kan bli när jag tänker på att jag är 46 år gammal nu, har ingen man, inga barn, inga vänner och ska bevisa jag ändå duger fast jag omedvetet tycker jag inte gör det.
Du fick mig att fundera över något där. Tack vännen. Jag lär mig mycket om mig själv genom att läsa hos dig! 🙂
vad är normalt egentligen? Jag gissar att ni båda är de mest normala som finns. Det som skiljer er åt från andra är att ni begåvats med en stor självinsikt som också blir ert kors att bära. Ni är för bra för ert eget bästa kan man säga. Den stora massan lider av ignorans och självbedrägeri vilket ses som normalt pga det stora antalet. I själva verket är det ni som borde utgöra normen, då skulle världen bli en bättre plats. Stå på er!
Åh, älsklingen min, du vet då alltid vad som ska sägas!!! 🙂
För att citera en av rikeknösarna ur Karl Bertil Jonssons jul som sänds varje julafton sedan urminnes tider.
”Det var banne mig det finaste jag hört”
Jag blev alldeles varm i hjärtat av Mannens ord.
Önskar er både ett helt underbart liv tillsammans.