Hoppa till innehåll

Tillbaka i stan

2009 Mar 09

Nu har jag kommit tillbaka från Byhålan. Det var riktigt trevligt där. Jag umgicks med MrsMoch kompisar, hjälpte MrP och hann  slappa lite också. Sen blev jag förkyld. Det blir jag alltid när jag är i Byhålan. Konstigt fenomen egentligen. Men så är det och nu ligger jag med feber och nästäppa och klarar inte av att ta mig till skolan fast jag borde.

MrP är inte bra alls. Och det här är bara början. Det blir inte bättre, bara sämre. Parkinsons sjukdom är något av det värsta! Jag hatar den! Den förgör sakta, sakta, sakta. Den suger ut allt hopp, all framtidstro och glädje. Jag förstår varför MrP röker mer än någonsin, att han inte bryr sig om han spelar bort sina och andras pengar, att han dricker alkohol fast läkare sagt åt honom att han inte borde och att han vägrar ”ta hand om sig själv”. Varför förlänga plågan?

Samtidigt står jag där och vill att han ska ha det så bra som möjligt den tid som han får. Jag vill hjälpa honom få ordning på sina grejer, hitta system som fungerar och hitta en ordning som inte  blir manisk men ändock en ordning. Det är inte lätt att få ihop det.

MrP har dessutom drabbats av en släng av demens (inte testat ännu men vi anhöriga är rätt säkra), vilket inte är ovanligt vid Parkinson. Grejen är att han själv tycker att han har koll, så vem är jag att säga:  Sorry MrP, men du har ingen aning om vad du säger eller vad du minns så du har ingen talan längre. Så vi anhöriga pusslar och försöker och få ihop det han säger med verkligheten. Vi ställer kontrollfrågor, dubbelkollar det mesta han säger för att se om han säger rätt.

Det är ju inte det att MrP medvetet ljuger, utan han tror själv att han vet vad han gör och att hans hjärna inte spelar spratt med honom. De som inte känner honom och som inte dubbelkollar vad han säger tycker nog att han har bra koll just för att han är verbal. Han svarar på frågor som om han vet vad han säger. När sen en annan person ställer samma fråga får den personen ett annat svar. Kollar man sedan vad som stämmer så stämmer nästan inget. Som exempel kan vi ta då MrP sa ”jag ska till optikern på tisdag kl 15” Det visade sig att han skulle till tandläkaren på onsdagen kl 10.30… Men inget i uttalandet han gjorde gav misstanke om att han nog var lite förvirrad, eller hur?

Tack och lov får MrP mycket hjälp från kommunen där han bor. De ringer och påminner honom att ta medicin, de kollar till honom en gång om dagen och han har fått ett armbandslarm. De hjälper honom att städa och tvätta en gång per vecka. Det känns bra. Det känns bara som om allt detta kom så tidigt i livet. Jag har unga föräldrar. Detta skulle inte komma förrän om kanske 20 år. MrP är inte ens 55 år än! 😯


No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: