Ang. fakta om mig själv nummer 7
2009 Mar 03
Ajajaj!
Nu kommer det där inslaget av självförbannelser…
Massor!
Erkände jag just att jag ljuger?! Fasen också. Varför gjorde jag det? Uuurk… Gosh, nu tycker ju folk att jag är helt sjuk i huvudet! Vilket jag antagligen är. För att jag ljuger…
Allt sattes igång av det här som Frk F skrev ”ärligheten hänger allra ytterst ihop med både vänskap och kärlek. Den är pålitlig”. I ett svar till en kommentar fortsätter hon vidare : ”Dessvärre blir antalet ärliga människor allt färre”
Skit samma! Jag är i alla fall ÄRLIG nog att erkänna att jag ljuger. Mer ärlig än så går nog inte att bli…
9 kommentarer
leave one →
Annorlunda 
Nja…men alla kanske inte ljuger medvetet. Har man problem med impulskontrollen så är det enkelt att man t.ex säga JA, för att det är enklare än att säga NEJ(eller vice versa).
Det går inte under benämningen ljug och behöver inte betyda att man är en inbiten lögnare nära nog att kallas psykopat. Det handlar om att man luras. Problemet är att man lurar både sig själv och andra.
Det var väl det du precis gjorde och det finns alltid möjlighet att rätta till det. Åtminstone så länge man befinner sig i en förstående omvärld, som vet att man inte är en ondskefull människa. Det är bara huvudet som skuttar i väg lite för snabbt.
Inte ljuger jag av någon principsak, snarare är det som du skriver att att jag säger en sak för att det är enklare än det andra. Det är inte så att jag vaknar på morgonen och tänker ”Idag ska jag ljuga för en massa människor, jippie vad roligt!”…
Det handlar snarare om en kombination av att vilja vara väluppfostrad nog att svara på frågor som folk ställer, samtidigt som jag inte vill dela ut för mycket av mig själv, SAMTIDIGT som jag inte vill få andra att känna sig obekväma. Jag har svårt att säga nej till folks önskemål och viljor på ett snällt sätt. Det snällaste sättet brukar bli mina vita lögner.
Frågan blir alltså – var går gränsen för vad som är lögn och vad som inte är lögn. Är inte allt som inte är den exakta sanningen = lögn? Och ny gränsdragning – vad är sanning? Jag anser att jag lever mitt liv på ett sätt som är äkta i meningen NÄRVARANDE (försöker i alla fall), däremot inte äkta som i att allt jag säger är sant.
För mig är även en vit lögn en lögn – alltså ljuger jag.
Vad jag menade är att det kan vara lättare att ljuga ihop en historia än att ta reda på hur det egentligen ligger till, vad som krävs av en, vad folk förväntar sig eller ”what ever”…..
Det kan hända när man har svårt för att koncentrera sig och jag tror det beror på att man väljer den genväg som kräver minst för stunden. Man värderar inte innehållet, utan levererar bara ett svar som tillfredställer, utan att tänka på konsekvenserna.
Att lura ut en passande historia är lätt för oss, den är fristående och oberoende av det som sker runt omkring. Man kan väl kalla det en bieffekt av en alltför kreativ och kvick hjärna.
ööööh…nu blev det förmodligen ännu otydligare. Jag skrev det här ju egentligen det här för att förtydliga.
Jag tror vi skriver förbi varandra här. Det låter (om jag uppfattar rätt) som att vi menar ungefär samma saker, vi uttrycker oss bara på lite olika sätt.
Du menar att det är skillnad på lögn och lögn? Och att vi med ADHD har en förmåga att välja ”effektiva svar” som löser en viss situation utan att helt värdera vad det är vi egentligen säger?
Har jag förstått dig rätt? I så fall håller jag med dig. 😀
Ja, exakt! 😆
Fast sen jag började medicinera kan jag faktiskt, ta i trä, inte ens leverera några vita lögner längre. Inte ens när jag borde göra det i hänsyn till andra.
Förr kunde jag däremot hitta på historier och ursäkter för allt möjligt när man t.ex kom för sent eller inte ville såra någon. Några av lurendrejerierna skulle säkert kunna vinna pris för ”Årets story” eller nåt.
Själv tycker jag att det är himla skönt att slippa den förnedrande olustkänslan som inbefinner sig när man farit med osanning. isch, isch, isch.
Så sant, så sant!
Ibland när olustkänslorna blir för stora efter en ”storytelling” kan jag bli arg på personen som ”tvingade mig att ljuga” genom att fråga mig någonting eller störa mig i något sammanhang (hyperfokus bör inte störas). Inte så att den personen märker det, men inombords! En lite mysko twist på det hela…. 🙂
skall försöka anta utmaningen och klämma in nån lögn jag kommit med… 😉 Deal
Låter som en mycket bra deal! 🙂
En vis man sa en gång att en effektiv lögnare måste vara utrustad med ett utomordentligt minne!
Tja… Jag kan ljuga byxorna av vem som helst (nästan) första gången jag ljuger för dom, men sen faller korthuset rätt snabbt. Jag mins nämligen aldrig vad jag sagt för idiotisk lögn till vem. I allmänhet minns jag mina lögner, men inte vem jag ljugit vad till.
Nu kan väl vän av ordning kanske komma med den utomordentliga idén att hålla fast vid samma lögner hela tiden. Jo jag är miljonär, jo det är min Ferrari där borta… MEN! är man annorlunda så är man. Frågor och påståenden man svarar på ställs ju inte upp identiskt vid varje tillfälle. Och eftersom man är som man är, så blir ju svaret i hög grad sammanhängande med hur konversationen löper, vilket ger en oändlig mängd möjligheter att göra bort sig i en labyrint av lögner. Nä, det är brorsans Ferrari. Farsan är miljonär. etc. (Jag har inte ens en bror…!)
Varför ljuger jag då? Ja du, den frågan vill jag bra gärna ha svar på. Nu i vuxen ålder har jag börjat göra det till en poäng att INTE ljuga. I alla fall försöka ljuga så lite som möjligt. Och erkänna, helst redan innan konversationen tagit slut, att jag just ljög och att det snarare förhåller sig på detta viset… Det går lite sådär som ni förmodligen förstår.
Jag har slutat skämmas för att jag är annorlunda. Jag är inte knäpp, inte dum, inte fånig. Jag är jag! Och jag är lite olik dig, men jag är hygglig. Jag menar inget illa med vad jag säger. Är jag olik dig på ett sätt som stör dig så SÄG NÅGOT OM DET FÖR BÖVELEN!! Blir man medveten om att man i denna stund uppfattas som ett ufo så är det lättare för mig att ”tagga ner” och sluta störa min omgivning.
Om nu någon stackare känner igen sig i detta, eller orkar läsa allt detta bara för att upptäcka att det finns folk som liknar min beskrivning, så tänk på att livet är som en låda choklad, man vet aldrig vad man får… min chokladbit innehöll en avvikande hjärna. Och jag ÄLSKAR DEN!
Livet är inte rättvist, men det är underbart och utan mitt liv som avvikande så hade det förmodligen tett sig fattigt i jämförelse. Jag är rätt nöjd i alla fall.
Förmodligen skulle man haft en annan Nametag, kanske: Rörig? Absolut!
Hur som helst, Lycka till med era lögner. Må dom tjäna er väl! Lev gott, njut av vad moder natur har att erbjuda. Gräv inte ner er i onödigt grubbleri, ingen betalar extra för det, dessutom är livet alldeles för kort.