Utanförskap och annat djävulskap
Så känns det idag.
Ångesten flödar och jag började nästan gråta i skolan på grund av det. Jag hatar när jag känner så här.
Självdestruktiviteten kommer som ett brev på posten. Jag vill spy upp min mat, jag vill skära mig själv, jag vill klippa av mig håret, flytta från Sverige, börja om någon annanstans, sluta skolan, jag vill ha en cigg, jag vill ”supa skallen i bitar”, knulla runt, vara ung och dum och kaxig…!
Men den tiden är förbi.
Så nu sitter jag här med gråten i halsen och en alldeles för stark känsla av utanförskap och annorlunda-skap. Jag känner mig iakttagen överallt, tror att andra snackar skit om mig bakom min rygg, att andra skrattar åt mig när jag inte är med – utan att kunna göra något som helst för att de obehagliga känslorna ska försvinna.
Jag kan bara sitta här och må skit.
Annorlunda 
Fan, du skriver hela tiden om mig juuu…..
Det är bara såååå sant. Så har jag varit, så är jag nu.
Helt ooootroligt för mig alltså. All denna igenkänning i någon som du som jag bara ”känner” via bloggen.
Kramar om i alla fall i ditt mående och önskar dig allt gott.
Tack Judith!
Tack för att du läser, för att du känner igen dig, för att du stöttar mig – för allt!
På ett sätt är det skönt att veta att andra går igenom liknande saker, samtidigt som jag önskar att alla andra skulle få må så mycket bättre än det här…
Kram tillbaka
I KNOW!!!!! Sp känner man sig värdelös och B för att man känner så… Jag gör det i alla fall.
Stor kram!
Mmmm, man klankar ju ner sig själv så mycket det bara går när det är så där. Allt man gör, allt man säger och allt man känner är fel i ens egen värld.
Det sjuka är att antagligen märker ingen annan någon skillnad, det är bara ens eget förhållningssätt till sig själv som sabbar för en… Om du förstår vad jag menar…