Inspiration från Judith

Judith är en person som jag inte känner, men som verkar känna mitt liv väldigt bra. Mycket av det hon skriver kan jag skriva under på. Judith skriver om blygsel i barndomen – jag kände samma som barn. Hon skriver om en morbror som busade mycket med henne när hon var barn, hon var enda tjejen i kusinskaran – jag hade en farbror som gjorde detsamma med mig  (jag var minsta tjejen i kusinskaran, inte den enda), han låtsades glömma mitt namn och kallade mig för en massa fula namn som jag själv inte tålde. Judith var rädd som barn – jag med, jag var rädd för allt som kunde tänkas sluta i smärta; rädd för sprutor, rädd för att lära mig cykla, rädd för att klättra ned från träd (upp gick bra), rädd för göra fel (sånt gör också ont fast på annat sätt), rädd för att misslyckas.

Judith skriver om svårigheter med relationer med andra människor – jag har haft det med. I den här frågan skiljer vi oss lite åt. Vi är lika på området att ingen av oss känt oss riktigt accepterade för de vi är, men problemet för mig har varit att jag nästan alltid haft lätt att få kompisar. Däremot har jag haft (och har än idag) svårt att behålla kompisar. Äsch inte bara kompisar för den delen. Det var likadant när jag var i dejtingfasen i livet. Att få en dejt är inte svårt. Att få en person att inte tycka att man är störd efter några fler dejter är desto svårare.

I vilket sammanhang av relationer vi än pratar om så har jag det farligt enkelt i början. Jag vet inte vad jag gör som gör att andra verkar gilla mig direkt. Jag har haft en oro över att jag gör mig till i början och därför coolat ner mig och tagit det lugnt med kontaktsökandet, varit tyst och försökt att inte ”tycka som alla andra tycker”, osv. Men inget av det där hjälper. Många tycker jag är ”sååå trevlig” ändå. Detta kan anses vara ett lyxproblem, jag kan förstå det, men eftersom jag själv är så rädd för att bli sårad, lämnad och övergiven ligger ribban högt hos mig för hur man ska behandla andra. Jag lyckas sällan leva upp till den. För jag har adhd. Jag gillar folk. Men jag tröttnar på folk. Jag är periodare även i relationer. Alltså är inte frågan för mig OM jag kommer såra någon – utan NÄR. Med den utgångspunkten är det svårt att bevara en väl fungerande kompis- eller kärleksrelation. Så nu drar jag mig undan redan från början.

Visst, jag kan hänga med folk från klassen, vi kan ha hur kul som helst en kväll på nationen eller i grupparbetssammanhang, men sen håller jag mig borta. Jag har slutat vara så där extremt kontaktsökande i början av relationer, för att på något sätt kompensera för den eventuella förlust som kan uppstå senare, när jag helt plötsligt försvinner. Jag VET att man inte får använda människor och relationer som disktrasor, men jag KAN inget annat sätt.

Jag gissar att det är det här som är anledningen till varför jag dras till dataspel, tv-tittande (förr i världen var det alkohol) och annat mysko – där får jag ro. Där vet jag att jag inte kan såra någon annan. Där kan jag släppa ned min garde och slappna av!