Skip to content

ADHD-period

2009 Feb 17
tags:

Jag har haft en period av mycket svår adhd. Det känns som att det går lite i skov. Äsch, skov är nog inte rätt uttryckt, det stämmer nog bättre att jag har mer eller mindre adhd-besvär i olika perioder. Jag är en periodare helt enkelt.

Det som är spännande är att jag märker nya saker om mig själv i varje ny adhdperiod. Den här gången lärde jag mig att jag blir otroligt egocentrerad när jag blir stressad. Jag ser bara min egen arbetsbörda och min lösning är en typ av ”beta-av-process”. Jag känner inte efter, jag bara gör. Jag kräver dessutom att andra ska fungera på samma sätt, samt släppa allt för att hjälpa MIG i MIN mycket viktiga ”beta-av-process”. Någon tanke på att den/de andra kanske hade en egen stresshantering på gång, eller rent allmänt bara hade annat för sig, infinner sig inte alls hos mig. För nu är JAG stressad, JAG har en stor arbetsbörda och då måste JAG få det här fixat. Andra människor och andras problem får helt enkelt vänta på sin tur, vad nu det innebär för något i praktiken (antagligen att de aldrig kan räkna med hjälp tillbaka från mig då jag oftast är stressad över något).

En annan, sammanhängade del av mina adhd-perioder, är att jag för mitt liv inte kan se till andras känslor utan löser bara faktabaserade problem. Jag antar att det kommer från att jag själv måste göra så för att kunna fokusera. Om mina känslor ska tas med i ekvationen av problemet kommer jag aldrig loss så lika bra att gömma undan känslorna – så länge. Jag förväntar mig som sagt exakt samma taktik från andra och blir än mer stressad och frustrerad av att människor runt om mig ska envisas med att prata känslor. De hör liksom inte hit, i mitt sätt att se det. Men det kan jag ju inte säga, då verkar jag ju helt störd. Så jag lyssnar, hummar, försöker se ut som jag lyssnar fast jag egentligen bara försöker hitta ett sätt att föra samtalet vidare till det som är intressant, nämligen problemlösningen. Där i, mina vänner, finner vi vår frälsning! Problemlösning, problemlösning, problemlösning!

SEN! När allt det praktiska och faktagrundade arbetet är klart DÅ och FÖRST DÅ är det ok med känslor. Då kan jag minsann gråta flera liter, falla ihop i fosterställning och bli den minsta människan på jorden. Förresten, de här känsloyttringarna/känslostormen är ett spännande fenomen. Jag stoppar som sagt undan känslor och annat onödigt trams i första skedet. Sen vet jag aldrig när känslorna bestämmer sig för att ”poppa” fram igen. Det kan ta allt från en timme till en vecka – kanske ännu längre – innan känslorna dyker upp igen. Ibland är det dålig tajming när det är dags så då stoppar jag undan känslorna igen. Jag gissar att jag har icke hanterade känslostormar kvar sen urminnes tider i mitt inre. 😯

Hur eller hur, när känslorna startar får mannen samla ihop mina bitar och pussa mig på pannan och göra te och smörgås och samtidigt ständigt hålla om mig. Jag kan, i det här läget, nämligen inte andas utan honom. Bara hos honom finner jag lugnet. Bara i närheten av hans hud är jag säker på att jag inte drunknar i mitt eget känslomässiga kaos.

Det sista kan kanske låta sött och fint och gulligt och vara något slags bevis på att jag inte är en robot (vilket jag så klart helst skulle vilja vara), att även jag har känslor. Men i verkligheten innebär även den sista biten av min stresshantering att jag är självisk. Det handlar nämligen fortfarande bara om mig. MIG och MINA behov. Åter igen finns inga som helst inslag av att tänka på att mannen har annat han måste göra, eller att han är less på mig för att jag varit spydig och sarkastisk i del ett av min ”beta-av-process”. Inget av det där kommer till mig där och då. Förr insåg jag det inte alls.

Adhd, relationer och framförallt stadiga förhållanden är ingen lätt ekvation. Men på något sätt får VI – Mannen och Jag – det att funka. Jag vet inte hur, men jag gissar att det har med kärlek att göra. 🙂

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 2009 Feb 18 0:30

    Låter kanske knepigt men nu under inflytande av ritalin så saknar jag mitt gamla vanliga impulsiva jag..
    Fast jag gillar att kunna koppla bort resten av världen utan att för den sakens skull behöva komma på mig själv med att inte ha en susning om vad som hänt under tiden 😛

    Det finns plus och minus med allt 🙂

  2. 2009 Feb 18 12:00

    Aotsh…..vad det där tog. Fan, jag har så svårt att erkänna jag faktiskt är så där fruktansvärt självisk. JAG, JAG, JAG och visst lyssnar jag på andra och är den där slaskhinken men JAG DÅ!!!!
    Därför blir jag så jävligt förbannad när dom sedan inte lyssnar på allt det hemska som JAG varit med om.

    Jag avundas dig som har den där underbara mannen. Gud vad jag längtar och skulle behöva just en sådan! Famnen att krypa upp i när smärtan är för överväldigande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: