Lite om mig nu och då

Spännande värld, den här på internet. Själv är jag farligt ärlig i bloggen, förutom den lilla detaljen att jag inte vill lämna ut vem jag är… ;-)Det jag skriver om har verkligen hänt eller inte hänt om det är leda jag skriver om. Mina uppgifter om min person är äkta. Det enda jag undviker att lämna ut är mitt rikiga namn. Jag kan inte säga att jag har en bra förklaring till varför jag gör så, men det känns bra att det jag skriver inte kan kopplas ihop till den jag är IRL, dvs utanför internet.

Så många bloggar under sina riktiga identiteter och jag kan både avundas dem och tycka att de inte fattar vad de utsätter sig själva för. Å andra sidan hade jag, för bara några år sen, säkert startat den här bloggen i mitt riktiga namn och givit ut hela min själ gratis på ett silverfat. För det var sån jag var då. Översocial och utan integritet. Idag har jag snarare för mycket integritet och är för lite social, vilket nog ingen hade trott som kände mig förr.

Jag har inget behov av att vara i centrum längre. Eller jo, jag vill vara centrum av uppmärksamheten när det gäller nära och kära, men jag inte behov av att vara i centrum hela tiden och för alla människor jag möter. Detta faktum är dels skönt, men samtidigt lite skrämmande och ovant. Jag är inte van att vara lugn i mig själv, att inte kräva uppmärksamhet, att vara nöjd i bakgrunden. Men så är det nu.

Som barn var jag blyg. Inte tyst, har alltid pratat massor, men blyg. Däremot tilläts jag inte vara blyg. Jag sattes i körer, uppmuntrades att bli solist, hade en familj som alltid socialiserade med allt och alla och vi hade ”alltid” folk hemma på besök. Min mamma stod inte ut med att jag efter skolan valde att sitta hemma själv och titta på tv, lyssna på musik eller vad jag nu sysslade med – själv… Ensam. Jag själv tyckte det var skönt att få vara själv, medan mamma sa:
– Ska du inte ringa Lisa och kolla om hon vill leka? Nähä, hon är borta, men Karin då? Inte ska du sitta här ensam…

På så vis lärde jag mig att det inte är ok att vilja vara ensam. Som liten gjorde jag som hon sa och ringde kompisar och lekte med kompisar för att ”det var vad man skulle göra”. När jag blev lite äldre körde jag med en ny vinkling:
– Om hon hade velat leka med mig så hade hon väl ringt mig? Varför ska alltid jag ringa andra?

Mamma tyckte då att jag var högfärdig eller nåt, att jag var lat som inte orkade engagera mig eller något annat negativt. Själv försökte jag bara undvika pinsamheter som att få ett nej av kompisar (jag var mobbad några år, men det vet inte mamma om, hur skulle det se ut?) samtidigt som jag verkligen inte hade behov av att umgås med kompisar när jag kom hem från skolan. Det förstod inte min mamma.

Nu kan jag känna att jag på något sätt gått tillbaka till vad jag var när jag var barn. Lugn i mig själv och utan särskilt stort socialt behov. Den negativa synen på att vilja vara ensam, som min mamma tvingade på mig (dock välmenande) har jag kvar. Jag tycker att jag är tråkig, felkonstruerad och mysko. Det är inte ok att vilja vara ensam (eller ensam är jag inte, men inte kontaktsökande då…) i dagens samhälle. Man ska vilja bli sedd – hela tiden.

Nu kan jag säga det som jag som barn inte lyckades säga till min mamma:
– Nej tack, jag vill inte, jag har det bra som jag är och där jag är.