The mind works in mysterious ways…
Jag saknar tiden då jag ansåg att jag hade en historia att berätta. När jag trodde att det jag gick igenom kunde hjälpa någon annan. När jag tänkte att jag faktiskt kunde göra nytta mitt i allt kaos som oftast är mitt liv.
Men nu är en annan tid. Jag har tappat tålamodet med mig själv. Jag vill inte höra ett ord till från mig. Jag vill inte höra en ny affärside, en ny plan på hur vi bättre ska spara pengar, ett nytt sätt att hantera ADHD på – inte ett ord till!
Mina tankar snurrar lika fort som alltid, jag väljer bara att ignorera dem bara. För min hjärna fungerar som en popcornmaskin som aldrig tar slut. Jag kan få en briljant ide som jag börjar följa, en superb plan som jag bara måste få berätta om bara för att dagen efter få en hel drös med nya. Hur sjutton ska jag veta vilken tanke som är bäst när jag inte hinner prova någon av dom? ”Skriv ned dom” brukar vara ett vanligt råd – listor, listor, listor! Nej tack. För jag måste då först hitta en penna, sen papper och sen måste jag komma ihåg vad det vad jag skulle skriva och sen dessutom strukturera upp det annars fattar inte ens jag själv vad jag skrivit när jag kollar på pappret några dagar senare.
Hur eller hur, det jag skulle komma till är att i studiesammanhang funkar det dåligt med en hjärna som min. Den ska tämjas! Tänka på endast en sak, i alla fall endast ett ämne, i en hel termin. Jo tjena, mittbena, det lär ju säkert funka. JAG BLIR SÅ UTTRÅKAD!!! Jag gör allt för att dagarna ska gå snabbare så att jag ”vips” är färdig med skolan snart. Men just nu går det jättelångsamt.
Mannen älskade att studera och han är så glad för min skull att jag pluggar. Han är avundsjuk på att jag får leva studentliv medan han ”måste jobba”. Jösses, jag skulle byta med honom direkt. Jag är en ”jobbare”. Det är det enda jag vet att jag gör bra – att arbeta – och nu får jag inte göra det. Om det hade funnits lärlingsplatser för det jag pluggar till hade jag tagit det direkt.
Jag är hemskt ledsen akademiska gruppen för inbördes beundran, men akademiker är inte smartare än andra, snarare tvärtom. Ni har ingenting jag vill ha. Ni har ingenting jag saknar (förutom fler högskolenpoäng, vilket är enda anledningen till att jag sitter där jag sitter.)
Ja,ja, jag antar att ilska och irritation är bättre i längden än apatin som jag skrev om nyss..
Annorlunda 
Du ger då mig en massa iaf! Håller med dig. En fråga till dig! Äter du ngn medicin? Concerta eller nåt? Du behöver inte svara, absolut inte. Jag äter Concerat och det hjälper min alldeles så spretande hjärna, även om det finns vissa dagar som det är åt skogen iaf, de flesta… Det går i perioder, eftersom jag också är biploär. Inte nog med helvetes diganoser vill säga. Nej, jag gillar min adhd, men den styr för mkt över Tristessen.
Nej, jag äter ingen medicin. Jag ville prova utan först och när jag då direkt åkte ut från allt vad psykvård heter blev jag inte direkt mer inspirerad. Jag kan inte säga att jag tycker min ide att vara utan medicin är helt optimal, men samtidigt verkar inte medicinerandet helt optimalt heller.
Jag har aldrig varit missnöjd med min hjärnas funktion förrän jag började studera. Så länge jag jobbade var ADHD:n min bästa vän. Den gjorde mig snabbare än andra, smartare än andra och mer uppmärksam än andra. Nu är det just precis de egenskaperna som ligger mig till last.
Tack för att du läser min blogg, även när jag har mina dåliga dagar. Och tack för att du skriver så snälla saker till mig. Jag behöver lite snällhet. Själv kan jag inte ge mig det just nu… Kram
Och du hjälper även mig som ska göra en ADHD utredning!
Jag känner ju igen mig och det ger mig tröst. Listor ser jag inte ens när jag väl skrivit dom. Och alla dom där planerna, goda Idéerna som aldrig blir utförda för nya som hela tiden kommer! Gosh, tack för att du skriver om det. Det hjälper mig att förstå mig själv lite bättre.
Och om jag får dagnosen så vet ju inte jag heller till hur jag ställer mig till medicin men samtidigt så är det ju skitjobbigt att ha alla dessa tankar flygandes hit och dit i ett jäkla virrvarr.
Jag beundrar dig för att du pluggar och håller i.
Och du är verkligen värd massor av snällhet!
gash… detta är ID med mitt tänk också: ”Jag har aldrig varit missnöjd med min hjärnas funktion förrän jag började studera. Så länge jag jobbade var ADHD:n min bästa vän. Den gjorde mig snabbare än andra, smartare än andra och mer uppmärksam än andra. Nu är det just precis de egenskaperna som ligger mig till last.”
Judith:
Vad skönt att du hittar lite stöd i det jag skriver, även när jag – som jag ser det – gnäller. Nu känns det lite bättre och lite lättare att vara jag. 😉 Beundran för att jag pluggar tackar jag för, även om jag ibland känner att jag pluggar av fel anledning, dvs. inte för att lära mig något nytt. Men beundran känns bra i själen! 🙂 LYCKA TILL med din utredning. Hoppas din blir mer seriös och strukturerad än min blev. Jag visste inte ens att jag var del av en utredning förrän den var över… 😯
Haggan:
Vad skönt att det inte bara är jag, även om jag inte på något sätt önskar dig den negativa känsla den insikten kan föra med sig. Det är så konstigt det här, att jag känner mig så ensam om mina besvär. Det borde kanske vara självklart att andra ADHD:are som studerar har samma problem. Men jag tänker: ”Det är bara jag som känner så här!”
Hej! Jag läser din blogg och jag känner igen mig…
“Jag har aldrig varit missnöjd med min hjärnas funktion förrän jag började studera. Så länge jag jobbade var ADHD:n min bästa vän. Den gjorde mig snabbare än andra, smartare än andra och mer uppmärksam än andra. Nu är det just precis de egenskaperna som ligger mig till last.”
Det där sade du bra! Samma här.
Jag har läst till ett yrke. Nu läser jag extra för att behålla mitt yrke. Det är INTE lätt. Svårast, tycker jag, är att göra tentor. Jag svarar inte på frågorna…blajar med en massa annat och det förstör för mig. Och om jag svarar, då degfragementerar jag svaret så läsaren har fullt med att fatta vad jag svarar.
Visst kan man sträva efter att få muntliga tentor. Men då ska jag stå på mig om vem jag är och mina tillkortakommanden. Isch. Det är ett steg i sig.
Tur att jag har ett jobb att gå till och där få känna att jag kan…igen.
Lycka till med studierna och livet i sig!
*kram*
(men den där diagnosen adhd, den har inte gett så mycket i sig. Befinner mig mest i ett ingenmansland. Känns det som.)
Hej Helene! Välkommen till min lilla vrå av internet! 🙂
Oooh, vad härligt att höra någon som ser diagnosen på samma sett som jag gör. På de bloggar jag läser hör jag mest hur glada andra är för sin diagnos och stolta. Jag däremot har väldigt svårt att ta till mig den och än mer svårt att se det som något positivt. För mig gav mig diagnosen mest ytterligare förvirring och samhälleliga hinder, som tex svårare att ta körkort.
Vad gäller tentasvar känner jag igen mig. Jag missar oftast första tentan på grund av svårt att strukturera mina svar. Sen klarar jag tentan andra gången, dvs på omtentan. Då har jag ju fått ”öva” svaren en gång innan och sett vad som blivit fel i mina svar. Men det är frustrerande för jag ligger således allt som oftast en tenta efter alla andra.
Jag fick hjälp med enskilt rum för tentamen en termin men jag tyckte det var jättejobbigt att lärarna på kursen visste om att jag hade adhd. Ingen i min klass visste det (eller vet det). Så efter en termin utan hjälp och en termin med hjälp bestämde jag mig för att skippa extrahjälpen. Inte för att jag tycker det är fel med hjälpen, men för att jag mådde än värre dåligt med hjälpen än utan. Svårt att förklara det där…
Lycka till med studierna! Det kommer gå bra för dig. Du har ju redan klarat det en gång! Kram