Hoppa till innehåll

Skadad

2009 Jan 20

Efter varje gång jag pratat med min MrP känns det som att jag fått brännskador. De mest obetydliga kommentarerna från honom svider och bränner i mitt inre. Jag kan ta massvis av skit från många andra, men minsta lilla motstånd från honom får hela mitt inre att värka.

MrsM tycker att jag ska ha mer tålamod med honom, att jag ska hjälpa honom mer (”han är ju sjuk, han rår inte för, bla, bla, bla”) att jag inte ska bli så arg och besviken på honom.

Jag önskar att jag visste hur.

När jag var yngre skyllde jag MrP:s ointresse emot mig på hans jobb, han var egen företagare som jobbade och slet 24 timmar om dygnet och 7 dagar i veckan. Den biten kunde jag på något sätt acceptera och ta till mig. Hans hårda arbete har gett mig och resten av min familj fördelar som jag tackar för. Tack, tack. Jag tänkte att när han blir äldre eller företaget går bättre, eller slutligen går i pension, då får han tid över att visa mig lite omtanke och uppmärksamhet. Istället kom Herr Parkinson och hälsade på. Herr Parkinson hade dåligt inflytande på MrP:s omdöme. Herr Parkinson tvingade MrP in i en livskris. Herr Parkinson lurade MrP att dricka mycket alkohol och spela bort sina egna och andras pengar. Herr Parkinson fick min pappa att leta efter en ny fru, för den han hade passade visst inte längre, efter 30 års äktenskap.

MrP hittade således en ny kvinna som har tagit över hans liv helt. MrP får inte göra något själv, hon ska ha kontroll på honom hela tiden. Hon ringer och kollar var han är, med vem han är och när han kommer hem. Nu har det förhållandet spruckit och jag var lyrisk och tänkte att NU kommer en tid med ordning och reda. Kanske kan han flytta tillbaka till min hemort igen, kanske kan vi få lite ”qualitytime” när jag är där och hälsar på. (EGO-tänk – javisst och ja, jag skäms väl lite i ena hörnet…)

Pratade med MrP nyligen, tänkte säga till honom att jag hittat ett ställe för honom att sova (en kompis lägenhet står tom ett tag) men då visar det sig att han och den nya kvinnan redan hittat en lägenhet till honom, i samma ort där hon bor, där han inte vill bo. Han har ingen egen vilja när det kommer till henne. Det hon säger gör han. Konflikträdd någon? (Ja, jag med.) Jag hör mig själv säga saker som ”Jaså, vad bra, vad billigt, vilken låg hyra, vad snäll kvinnan är som hjälper dig packa, bla, bla, bla…” Egenligen vill jag skrika: ”Men, vad fan, är du helt dum, du vill ju inte bo där! Hon vill bara ha kvar makten över dig, du måste ju kunna se igenom det här! Hon vill bara åt dina saker och dina pengar!” Om jag hade varit 19 hade jag kunnat säga allt det där. Men det är jag inte. Jag är vuxen. Jag försöker därför bete mig som en vuxen. Det går mycket dåligt!

Jag ringer sen tillMrsM för att lassa ur mig lite skit, som säger åt mig att jag borde sagt till honom vad jag tänker och inte vara så mesig. Men shit, om jag fick välja skulle jag inte ha kontakt med honom alls! Jag vill inte få samma dörr slängd i ansiktet på mig om och om igen, jag vill inte få fler brännskador eller sticksår. Jag har så det räcker. Jag har mina bevis för att jag inte betyder något i hans värld, att jag inte har någon plats i hans liv, att jag inte är en prioritet i hans schema. Jag har det bättre utan någon som helst kontakt med MrP.

Den biten förstår inte MrsM. Hon förstår inte mina brännskador, mina sår och mina ärr…

4 kommentarer leave one →
  1. 2009 Jan 20 17:17

    Parkinson-patienter och andra med sjukdomar som drabbar hjärnan genomgår tyvärr en personlighetsförändring men det vet du nog redan, och det gör ju inte din smärta lindrigare men det kanske kan förklara lite.

    Människor är duktiga på att inte förstå andra, inte ens de närmsta som de själva påverkas tillräckligt mycket av något. Det är synd att folk inte är bättre på att ”slås ihop” i ett trauma och stötta varandra.

    • 2009 Jan 20 22:15

      Tack.

      Jo jag vet ju detta. Bra dagar tröstar jag mig med att det är Mr Parkinson som gör honom knäpp, dåliga dagar anser jag att hans dumheter började innan Mr Parkinson tog över. Vissa saker började innan, men de flesta har kommit efteråt.

      Sen är det som du skriver, vilken anledningen än är till att han beter sig som han gör så får jag mina brännskador likt förbannat. Typiskt, en no win-sits. Jag hatar såna…

  2. 2009 Jan 21 10:25

    Jag känner igen mig så i dina känslor. Spelar ju ingen roll vilken förälder det är. Det där dysfunktionella och att som barn inte fått det vi behövt. Närhet, kärlek, omtanke.
    Jag saknar så att få vara det där barnet ibland och få tröst hos min mamma eller pappa. Ingen av dom är frisk längre men mamma ska ha kontrollen och pappa har alltid varit den som gjort som hon sagt för husfridens skull. Och inte blev det bättre när dom skillde sig heller efter 35 års äktenskap.
    Det är så himla mycket känslor med ens föräldrar och det går inte bara att stänga av.
    Jag vet det sagts att, bara för att dom är ens föräldrar så måste man inte älska dom, men man vill ju så gärna….
    Som barn är lojlaiteten och kärleken till och från ens förälder så stort. Så betydelsefullt. Oerhört svårt att bara skita i.
    Jag själv mår just nu enormt dåligt av att ha träffat min mamma nyligen. Jag fixar det inte. Jag deppar ihop totalt. Jag hatar det….Jag har också brännskador!
    Och dom gör ont. Jag tror jag förstår dig.

    Varm kram

    • 2009 Jan 21 10:44

      Judith: Ja det verkar som att du förstår mig. Dina föräldrar verkar ha haft ett liknande förhållande som mina föräldrar. Känner igen det där kontrollbehovet från mamma (det har börjat släppa lite sen hon blev ensam) och en pappa som tigit och lidit för att slippa hamna i konflikt. Han sa bara ifrån när något var otroligt viktigt för honom. När Mr Parkinson dök upp började han säga ifrån mer samtidigt som han började bli mer undflyende (ja, det går faktiskt att kombinera de två) med mammas reaktion att försöka kontrollera ännu mer.
      Lojaliteten är som en reflex hos mig. För mig finns inget mellanläge i relationen till min föräldrar, det vandrar mellan allt eller inget. Jag kan inte vara ”sval”. Det är antingen ”nu hjälper jag till och finns där till 100 %” eller så ”säger jag upp bekantskapen, slutar höra av mig, nu får det vara nog”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: