ADHD eller inte ADHD, det är frågan
2009 Jan 11
Sitter här och funderar på varför jag så envist velat dölja för allt och alla att jag har adhd.
Vad tänkte jag att jag skulle vinna genom att ljuga om det?
Respekt? Nej.
Förtroende? Nej.
Självförtroende? Definitivt inte.
Kanske är det snarare så att jag är rädd för de negativa effekterna det skulle kunna ge.
Särbehandling (på gott och ont)? Kanske
Förutfattade meningar om min person? Kanske, men det slipper jag inte undan annars heller.
Hån? Kanske.
Vem vet – kanske är 2009 året då jag plötsligt vågar stå för vem jag är?
4 kommentarer
leave one →
Annorlunda 
Jag döljer det också ibland, likaså att jag är alkoholist.Jag måste känna ett stort förtroende för att jag ska berätta om mig idag. När jag var yngre så var jag otroligt distanslös. Berättade om mig, mina problem åt alla som ville lyssna och inte ville lyssna. Det har fått sina konsekvenser, så idag har jag tystnat. Jag har blivit snål om mig själv, och det har gjort mig gott. Det ger inte andra den makt de tror sig få av att jag blottar strupen.
Har fått en del korkade kommentarer vad gäller min adhd, och jag har fått försvara och förklara, det tar en del på krafterna, så det får vara för nu. Det är ingenting jag lider av, har ingen lust att förklara och försvara mig. Om ngn däremot skulle fråga så blir det en annan sak. Men när jag blir frisk och orken kommer tillbaka då ska jag göra upp en plan för hur jag ska gå tillväga i denna fråga, för på ngt vis så tänker jag förändra min livssitutaion vad gäller berättandet.
Just nu har jag bloggen att ösa ur mig på, och det är ju skönt. här har jag mött andra med diagnoser och svårigheter.
Jag har en gammal vän som jag inte haft kontakt med på många år, som bott utomlands. Vi tärde så på varandra så vi tog en vilopaus. Idag har vi en helt annan plattform att stå på, och häromkvällen pratade vi flera timmar, och jag berättade om mina diagnoser. Det var oerhört befriande och det landade där det skulle. Att utbyta förtroenden och svårigheter med varandra är en gåva, och på den nivån befinner jag mig när det gäller att visa mig för andra i dagsläget.
Nu kanske du tycker att jag smiter undan, men mitt liv har kretsat så kring mig, både för mig och andra. Mitt liv har varit en plattform för andras tyckande och tänkande, jag har mått så dåligt och varit beroende av andra, och det både på gott och ont, det ger andra makt över en också, och det kan göra det svårare att tillfriskna och gå vidare, för de vill ha kontroll och ge sitt medgivande. Så jag bestämde mig för att dra mig tillbaka och omvärdera både det ena och det andra.
Jag får ibland höra hur jag var förr av min omgivning, inte av många, men av ngn enstaka, och det kan göra det svårt att gå vidare, inte så att jag inte vill se, men att jag måste få se framåt och inte bakåt. Och jag har märkt att de behöver hålla mig tillbaka för att de inte själva gått framåt på vissa områden, och måste dela sina oförmågor med mig, så att de inte behöver känna att jag gått vidare och de står kvar.
Det här blev långt, men du väckte ngt hos mig med ditt inlägg!
Kram!
Åter igen känner jag igen mig massor i det du skriver. Det känns nästan som om du och jag har levt samma liv, i alla fall gjort väldigt liknande erfarenheter på vägen.
Jag tycker absolut inte att du smiter undan, utan jag tycker snarare att du visar på mognad och visdom som väljer ut vilka som får komma dig nära och inte. Jag försöker gå den vägen också. Det jag har svårt för nu är att hitta balansen. Förut berättade jag allt för alla, nu berättar jag knappt något för någon – just för att jag tappat tron på att andra människor vill mig väl.
För några år sen kom en vändpunkt för mig. Det var då jag insåg att andra inte frågade hur jag mådde eller hur helgen varit av välmening. De (kanske inte alla, men många) frågade, lyssnade och hånade mig bakom min rygg. Jag hade problem med festandet då, insåg det inte då, men andra skrattade åt mina bravader medan jag gick runt och trodde gott om dom. Om du förstår vad jag menar. När detta uppdagades för mig krossades jag. Jag var så labil från början så detta faktum fick allt att haverera – att mitt social (skydds-)nätverk inte var något skydd alls. Jag kände mig helt ensam och utlämnad och hånad och missförstådd.
Jag minns inte längre vad jag ville komma men denna historia, men jag väl än en gång poängterar att JAG TYCKER att du är inne på helt rätt väg! 🙂
När jag skulle svara på ditt inlägg första gången så var min första tanke att vi var så lika och hade liknande upplevelsetolkning, och det förstärks hela tiden. Jag tänkte skriva att i var stöpta i samma tennsoldat! 🙂
Att tillfriskna från ett långvarigt alkoholmissbruk, acceptera och förändra sitt beteende, och i samma veva börja acceptera att livet sett ut som det gjort och alla konsekvenser. Att leva med skammen att inte vara som andra och lyckas med livet som jag önskat, har inte varit lätt för min del. Svårigheterna och oförmågan har legat/ligger som ett filter över mitt liv. Jag brottas ideligen med min kontroll, men jag tänker inte ge mig den här gången. Jag har fått nog av översitteri och att analysera andras liv och ställningstagande, kraften måste gå åt till mig och de mina nu.
Sen kommer adhdn in och applicerar vi den på allt det andra så blir det en enda röra. Att få ens diagnoser och få lusten att jobba i de, gör att vi får försprång och ett sätt att rannsaka oss själva på ett naket vis. Men som jag tjatar om att det ska vara på lika villkor. Det finns människor som analyserar mig utan att blinka som lever kvar i det förgångna, och de verkar behöva det för att slippa känna sig ensamma, och känna på sin egen oförmåga. Men de vänder jag mig inte till längre, försöker då iaf för det mesta att låta bli. De kan vara i sin ofelbara och snåla värld, där jag bara blir sjuk av att befinna mig.
Kanske när jag blir frisk igen så startar mitt kontrollbehov och min hävdelseförmåga om igen! Jag önskar verkligen att det inte blir så, och när det gäller mina barn så är jag ett kontrollfreak av stora mått. Jag jobbar med det och jag jobbar med allt annat också. Jag går ett steg fram och två tillbaka ibland, och det kan ta både lust och kraft ifrån mig.
Jag bara tjatat och tjatar på om mig. Men det är viktigt för mig att börja mina meningar med ”jag” istället för ”du”, det känns ärligare då, och det enda jag vill med det är väl att vi ska våga känna igen oss utan att känna oss påhoppade eller analyserade.
Vi känner inte igen oss i alla, men i/hos dig kan jag känna förståelse och känna igen mig.
Ursäkta avhandlingarna, men det här får mig att vakna, jobba och känna framtidstro.
Kram och tack!
Ni skriver så bra båda två. Jag känner igen mig och känner mig lite mindre skamfylld hos er men ändå finns den där. Jag önskar på ett sätt att få diagnosen ADHD för det skulle ge mig ett svar på så mycket men samtidigt att våga stå för det utåt vet jag inte hur det kommer bli. Medicinering och alla tankar med det. Och att jag som nu går på NA har jag varit så tveksam till under hela tiden trots att jag gått dit varenda gång nästan. Tre möten i veckan men att säga jag är en beroende är OK för jag har ju i alla fall det där med maten….men att gå på AA möte nu och säga jag är alkoholist och inte ”bara” en medberoende får mig att bli så fylld av skam. Jag träffade ju alla där som nykter medberoende men att gå dit och säga jag själv är alkoholist är så mycket svårare. Jag har gjort det i grannstaden men inte här i min egen stad!
Varför vågar jag inte stå för det här?
Varför kan jag möta AA medlemmar på NA möten men inte våga gå på AA?
Herre Gud vad det här väcker mycket.
Tack för att ni så öppet skriver om det här.